Idag har jag varit med om något revolutionerande, inte i politisk mening men i privat. Jag har ett väldigt dubbelt förhållande till dans. Det ger mig ångest men jag kan samtidigt inte låta bli det. Idag var jag på en lunchdansklass på Danscenter och hade ångest som vanligt. Dansklasser är nämligen betingad ångest för mig. Så fort jag kommer in i en danssal och ska göra diagonal eller koreografi så får jag enorm hjärtklappning och andningssvårigheter. Jag är övertygad om att jag inte kommer att komma ihåg och göra fel. Och vad händer? Jag blir stissig och kommer bort mig på två röda. Därför älskar jag Friskis dans och aerobicspass, jag slipper all prestationsångest, står längst fram och känner mig som en stjärna. På "riktiga" dansklasser står jag längst bak och svetttas redan innan träningen börjat. Men idag träffade jag en grym lärare. Hon sa: skit i att göra rätt! Koreografin är bara stommen, det viktigaste är känslan! Förmedla en känsla! Och plötsligt lossnade det för mig. Jag gjorde hundra fel men jag DANSADE! För första gången hörde jag musiken! Tänk att jag gått på tusentals dansklasser och aldrig förr hört musiken!
Det är som att man bestämmer sig för saker ibland. Jag KAN inte ta koreografi. Jag KAN inte ha fungerande relationer med karlar. Jag ÄR dålig på matte. Allt det där är ju bullshit. Man kan likväl tänka Jag ÄR USAS president men en tanke är ju inte nödvändigtvis en sanning.
Det gäller bara att lyssna till musiken.
Baryschnikova
