OM JAG HADE

Hade jag ett lantställe hade jag vart lycklig. Kanske jag skulle bo där året om. Odla tomater som ser ut som tomater och inte som enäggstvillingar med andra tomater, som smakar sött och som man slipper örtsalta. Jag skulle kanske odla potatis, gurka och dill också, och där slutar mina agronomiska kunskaper. I Ukraina odlar de pumpor och vattenmelon men jag skulle väl förmoda att det är lite för iskallt här i Svea. Om kvällarna skulle vi sjunga sånger till gitarren och Juanita skulle alltid komma ihåg oss. Rödvin skulle jag dricka ibland, men inte för ofta och min huvudsakliga sysselsättning skulle vara att lyssna på P1 och skriva dramatik. Jag skulle livnära mig på att sätta upp sommarteater, vilken skulle vara innovativ och spännande, jag skulle jobba med intressanta begåvade människor och folk skulle vallfärda till mina trakter för att få beskåda dessa dramatiska mästerverk. Jag skulle bo nära vatten och kanske jag skulle ha en eka i vilken jag skulle sitta och lyssna till vattnets stilla guppande. Jag skulle vara harmonisk och lugn i sinnet och jag skulle bli pianovirtuos som jag alltid önskat. Jag skulle knappt behöva lära mig, begåvningen skulle komma till mig från skyn. Bara jag fick ett lantställe. Som gjorde mig lycklig. Jag påstår inte att jag inte är lycklig men visst skulle jag kunna tänka mig att jag vore lite lite lyckligare under ett äppelträd än under min lägenhets innertak. Herregud, jag är en fruktansvärd människa. "Folk kan skatta sig lyckliga här i Sverige idag, det finns inga krig eller hungersnöd, det enda folk behöver göra är att leva." sa min mormor för ett par dagar sedan. Men det är tydligen inte nog att leva.

F

EN LAGOM RYSK RYSS

Varför skriver jag här när ödet sagt mig att läsa askomplicerade engelska texter om kultur skrivna för och av braniacs utan social förmåga men med extra kromosomer som är till för att förstå resonemang som vanligt folk inte klarar av att förstå. Ja, förmodligen just därför skriver jag här istället. Ryssen igår var väl lagom rysk om jag får säga det själv, men till slut slutade jag be om ursäkt och tog emot folks tack och vad roligt det var och lycka till. Helst av allt hade jag velat sätta mig i ett undanskymt hörn med en whiskeyflaska och aldrig komma ut igen. Hade man fått en chans att göra revansch, hade det känns enklare men nu..

Någon frågade mig om jag ska skriva en till show, och jag blev trött av bara tanken. Det är underbart att skriva saker och framföra dem, särskilt om man har ett etablissemang i ryggen eller åtminstone får några korvören för reptid, föreställningstid och dylikt. Någon som fixar en scen åt en kan ju också vara trevligt. Det är ganska orättvist faktiskt men jag har helt enkelt inte ork att göra om allt detta igen. Jag har ju engelska texter att läsa.

Shoot.

F

LINAS KVÄLLSBOK

Kära Blogg,

Jag har sett Linas kvällsbok på kanal 5 med den underbara Mylaine Nåntingfransktiefternamn i huvudrollen. Vilken underbar film, här har jag sett den på affischer på stan och fördömt den. Emma Hamberg, haha, den könscementerande kvinnan och hundrabarnsmamman som skrivit romanen, njä ingenting för mig eller ungdomen har jag tänkt. Men se så fel jag hade, jag har suttit och skrattat ömsom lipat i en och en halv timme. Igenkänning, de första sexuella upplevelserna aldrig på ens eget bevåg eller för ens egen njutning, knasiga kompisar med sina egna problem och den första riktiga förälskelsen. Jag känner mig ung igen.

Men det är något djävulskt som har tagit min kropp i besittning. Jag hostar inte så svininfluensan kan det inte vara men jag har sovit i dygn efter dygn och jag klarar inte att gå upprätt mer än tre meter i taget. Att köra ryssen imorrn kommer vara en uppförsbacke, åtminstone rent fysiskt men sedan ska jag supa mig full och låta sjukdomen ta mig helt och fullt så kanske den blir nöjd och lämnar mig i fred sedan. Synd att man missar universitetsföreläsningen bara, tjena att komma igen på det där sedan. Men allt löser sig med lite god tro.

I övrigt tror jag att jag har hittat en liten grupp jag kan relatera till på SU. Vi är alla teatertjejer och teaterkillar som vill ha en ordentlig utbildning i bagaget och det känns gott.

Det blev inte mer intressant än så idag men man är ju inte alltid så intressant.

F

TURBOTILLSTÅND

Vad är detta förkylningsaktiga tillstånd för något? Det känns som jag tappat alla krafter. Hoppas jag inte blir som den där killen som gick runt med en ständig förkylning som blev avfärdad av läkarna som "vitaminbrist". Ett år senare var han död. Leukemi, gott folk, var aktsamma! Svininfluensan i all ära men det är med cancern som döden delar sitt skuggansikte. Poetiskt.

Jag som skulle ta farväl av café Edenborg ikväll, cafét som jag skänkt ett av mina bästa år. Jag minns det som både hemskt och fantastiskt men nu ska det stänga och lokalen köpas av någon med überkomersiella ambitioner som öppnar ännu ett trist turistfik. Jävla focaccior är de hela bunten. Verkligen skittråkigt att det stänger igen, jag önskar att jag kunde vara där och ta ett sista farväl.

Turboteater i Kärrtorp igår! Jag och tre fantastiska brudar träffades kl åtta i gryningen och hade 12 h på oss att helt förutsättningslöst skapa en föreställning. Kl åtta kom publik och det var premiär! Fan vad roligt det var, till och med för publiken! Vi hade med allt nödvändigt. Julevangeliet, ett skånsktalande får, sanningen om att jag kom till Turteatern för att få ligga (lite sanning ;) en moderkaka, kontaktimprovisation, bloggande och burkor. Tack ni fina tjejer för igår, jag hoppas vi ses igen!

F

BATTLESHIP POTEMKIN

Jag kom att tänka på diskussioner man brukade ha om dagböcker när man var yngre. "Asså jag tycker det är helt meningslöst att skriva dagbok för vem bryr sig om vad jag gjort idag liksom.." "Fast jag tycker det är kul och skriva för då vet man ju om några år vad man gjorde idag!"

Själv brukade jag visserligen proklamera för att dagböcker är till för tanke, reflektion och självanalys men sådant passar bäst i min lilla kvinnliga privata sfär bakom ett guldhjärtelås.

Här på bloggen verkar det ändå som att jag skriver enligt de första alternativen. Titta på mig och på vad jag gjort idag, men å andra sidan är människan intresserad av vad andra människor har för sig, annars skulle inte "Se o hör" och Aftonbladet tjäna multum på sina löpsedlar. Så jag låtsas vara prinsessan Victoria och nu tänker jag ladda upp några bilder från Odessa och Kiev för nu har jag nämligen förstått hur man gör. Bilden med mig på är från Odessa och innehåller Potemkin-trappan som är med i en film av Sergei Eisenstein. Här är adressen till den berömda barnvagnstapparscenen. http://www.youtube.com/watch?v=euG1y0KtP_Q

MITT NYA LIV

På universitetet försökte studievägledaren övertyga oss blivande humaniorastudenter att det VISST går att få jobb inom kultursektorn. (Kuktursektorn hehe) Han var en förvirrad ung man i grön t-tröja och påminde mig om en pojkvän jag hade för ett par år sedan förutom det att han var mycket mer charmant och sympatisk och antagligen använder kalsonger. Inga namn nämnda. Förstås. Jag är ju inte Alex Schulman trots att jag refererar till honom titt som tätt.

En annan professor, också han charmant virrig ska lära ut kulturhistoria och hade ljus Tjechov-kavaj, välkammat hår och baksnus. Förvirrade roliga och charmiga professorer. Men jag undrar en sak; Var är brudarna? Jag kände ganska på en gång att kursplaner etc luktar rutten snopp sedan 1892 så vi får se om jag upprörs eller gladeligen förvånas över mitt nya liv som akademiker. Well, förmodligen får jag gott om tid att använda den kritiskt tänkande delen av hjärnan men redan idag kände jag myror i brallan av att sitta still och inte få utrycka mig själsligt och fysiskt. Och Thalia, ljuva gudinna, när ska du famna mig i din barm?

Nämen titta, det regnar ute, så trevligt.

Fiodorovna

ps: glöm inte onsdag kl 18

FUCK FINANSKRISEN OCH JAG ÄR FÖR GAMMAL

Kort fråga; När blev jag lastgammal? Jag skulle registrera mig på Universitet häromdagen, kulturvetarlinjen som bekant och alla i kön var födda 1990! Är det finanskrisen? Ungdomarna får inte jobb för att Waynes Coffee inte har råd att anställa och därmed finns inga pengar att luffa runt Thailand för, så då knakas det och tänks i di ungas hjärnor; Vad ska jag göra nu? Mina föräldrar är ju akademiker och det är ju alltid bra att plugga vidare. Jag gillar ju kultur, t ex så har jag följt tvserien Vänner i flera år och en gång var jag på Parkteatern och såg Tobbe trollkarl uppträda och han var ju grym! Jag vet! Hur kunde jag inte tänkt på det förr! Jag börjar plugga kulturvetarlinjen på Stockholms universitet!

Så jag kommer alltså inte att få några kompisar. Jag kommer att sitta längst bak och sura med en kaffe och känna mig intellektuellt överlägsen. När och om någon hälsar på mig kommer jag vänligt men förstrött nicka hälsande tillbaka medan jag med snabba steg går mot tunnelbanan för att träffa mina riktiga vänner. Kanske jag tänder en cigarett och gör en släng med håret på utvägen.

Jag ska spela på onsdag by the way. Ryssen ser dig på Turteaterns foajé i Kärrtorp på onsdag kl 18. Efteråt är det Öppen scen och möjligheter till bira bärs och rakade snubbar.

Kram
Fiodorovna

JAG TÄNKER FORTF IDAG SOM JAG TÄNKTE FÖRR

Jag tyker inte om kilar. jag tyker dom ä från en anan värd. jag önskar att vi kunde va i olika värdar och inte umgås. jag tyker dom är konstiga o att tjejer är myket bätre. jag tyker tjejer är smartare och mer intellektuellt och känslomässigt utvecklade varelser. dä ä sant som dä ä sagt. dä va allt jag hade att säga för idag.
word.

ODESSA MAMA

Odessa. Vi bodde hos avlägsna släktingar, Sashas mormor och min gammelmormor var systrar, jag hade koll på detta, han hade det inte men ändå kom han och mötte oss vid det en och en halv timme försenade tåget i gryningen. Jag ser en man med ett mycket ryskt och lite gangsterlikt utseende prata i mobiltelefon. Olja? säger han och ser på mig med skeptisk blick. Sasha? Okej, jag har hittat dem säger han i telefonen. Vi kramas tafatt. Biltur genom Odessa. Jösses det är vackert här, och rent, jag som trodde alla sovjetiska städer var lika skitiga som Leningrad. Trädkronor av konstig sort ramar in vägen från båda håll. Vi kommer fram till en järngrind. Vänta härute, jag måste låsa in hunden. Hjälp. Varför då? För annars äter den upp er, det är den enda hundrasen som kan döda en varg. Okej, vi väntar. Inga problem, ta god tid på dig.

Vi får träffa Sashas fru; Sveta som är gravid och jag kommer snart att få ännu en långväga släkting. Vi får frukost och allt är mycket gästvänligt men utan krusiduller och överdrivna vänligheter. Sitt ner. Ät. Vill ni ha öl? Men klockan är ju åtta på morgonen. Okej. Vill ni ha vodka? Nej. Vi somnar fyra timmar på stranden istället och de av oss som är skandinaver pallar inte den stekande Odessa solen. Själv blir jag sådär lite lagom brunbränd. På tåget Berezan - Odessa köpte vi öl till överpris, hela 12 spänn bärsen, tur att det är billigare här. Att vara vegetarian i Odessa är inte enkelt, men att vara köttätare är tydligen värre. Jag åt en stek - jag blev sjuk - jag åt ingen mer stek. Men i övrigt är det framför allt ukrainsk mat som kan konsten att skänka matorgasmer. Pelmeni, Vareniki, 25 procentig gräddfil, marinerade gräddfilerade svampar. Jösses, jag måste sluta nu innan jag blir för upphetsad.

Åter till släktingarna med den ilskna hunden. Ni har väl poliser i Sverige säger Sasha, här sköter var och en sitt. Han håller på att bygga ett trevåningshus. Eller rättare sagt; han låter unga pojkar från Rumänien bygga ett åt honom. Svart förstås; staten är en mellanhand som snor pengar och bygger egna lyxvillor, någon skola eller sjukvård får man knappast se något av. Amerika har tjänat allt för mycket på att föra krig med resten av världen, tjuvar och banditer är de, och Justjenko har de valt till Ukrainsk president. Ingen demokrati där man kan köpa sig fri från ett mord är en demokrati. Men i Odessa är det annorlunda, här går de inte på vadsomhelst. De lever efter egna lagar, bedriver privat handel med turisterna och äggar presidenten om de inte gillar honom. Därför stannar sällan några presidenter till i Odessa.

Vi frågade en dam med ett rätt sjaskigt utseende om hur vi skulle ta oss till Moldovanka, de fattiga judiska kvarteren från förr. Måtte det vara kulturellt, vackert och berikande för våra upplevelsetörstande själar! Aldrig i livet! Gå inte dit! säher hon. De letar efter sådana som ni! Med hatt och vit skjorta. Är du översättare eller åker ni tillsammans? Det borde finnas broschyrer för sådana som ni där det står vart ni får och inte får gå. Gå till den stora gatan, in mot stan, dit där folket är! Fråga inte så mycket nu, gå bara!

Hennes gubbe kommer fram och ser precis ut som den Moldovanka-gangster hon nyss beskrivit, med knivsår i ansiket, hög eller onykter eller kanske både och. Ingen fara på taket, de där skärsåren har jag gjort! säger hon stolt och glatt. Gubben pekar på Eriks vita skjorta och låtsasboxas i luften. BAM BAM! säger han. GANGSTERS GANGSTERS! säger han. Larva dig inte säger hon. Den unga fröken förstår ryska. Låt dem vara nu så går vi hem!

Nästa dag gick vi till Moldovanka i alla fall, vi kunde givetvis inte hålla oss och
det var en underbar stadsdel. Där fanns öl för fem hrivni, slitna tvåvåningsbyggnader där judarna bott innan de lämnade Odessa för Israel och Tyskland, innergårdar i original och äkta Odessianer utan turistvisum.

Jag önskar att jag kunde ladda upp bilder men jag fattar inte hur man kopplar in den här jäkla digitalkameran.

F