NY DAG NY STAD

Idag har jag badat i Vimmerby. Jag ber om ursäkt för att jag i föregående inlägg beskrev staden som "betong", när det i själva verket finns många trevliga villaområden samt en näpen badstrand.

Detta var skrivet och sparat i utkast igår. Idag är en ny dag och jag har bytt Vimmerby mot Göteborg. Dags att skapa en ny relation till den här staden och inse att den innehåller mer än en scenskola. Min tv därhemma står fortfarande på standby men tack för alla uppmuntrande ord på facebook om att det inte ska vara någon fara. Dock är jag fortfarande orolig. Jag vill ha min lägenhet intakt när jag kommer hem, särskilt som jag nyss fick upp den där ringa tavlan.

Jag har åter insett att Sverige består av småstäder och 85% skog där det förmodligen bor vättar i miljoner. Människor och vättar har levt sida vid sida i tusentals år och respekterat varandra. Så länge människorna inte trampar sina gummistövlar i en lav där det råkar bo en vättfamilj, (som snarare utgörs av ett kollektiv, en vättunge kan ha tre pappor och två mammor till exempel, men alla lever ändå fredligt), eller spiller svart besk dryck ur sin termos så att vätten smakar på den och får magknip av koffeinförgiftning så råder mellan vättar och människor frid och fröjd. Men vättarna gillar inte när man skövlar deras skog eller drar telefonlinjer över dem då de är känsliga för el och vibrerar som eltandborstar när de hamnar under en sådan telefonlinje. Då tror vättarna att människan förklarar krig och de smider onda planer tillbaka..

F

EN ÖL PÅ HARRYS OCH EN SEDAN EN TILL

Jag är inte i ett annat land som min status på facebook säger, men jag är i en annan stad. I en liten stad. Jag hälsar på min goda vän Hannah i Vimmerby. Hannah jobbar som Lovis, Undis, Sofia, Martina samt Borgmästarinnan på Astrid Lindgrens värld. Vimmerby har gjort mig något besviken. Jag hade väntat mig en röd idyll med vita husknutar men här finns främst betong och jag kan nog inte tänka mig ett värre ställe att vara på om vintrarna. Puben Harrys är allas tillhåll och the great happening in town är onsdagskvällar när Harrys kör karaokenight under namnet Happy Harrys. Ovan staden cirklar hela tiden en enorm flock kråkor, som om de rymt från Tengils Törnrosdal. Astrid Lindgrens värld dock, i folkmun ALV är en liten idyll med grönt frodigt gräs, svindyra våfflor, dryga Stockholms familjer, liv och rörelse. Trots att jag ser på Stockholm som en liten bubbla där man har legat med varannan människa på Götgatsbacken kan jag bara föreställa mig hur liten Vimmerbybubblan måste kännas. Jag känner mig plötsligt lyckligt lottad som bor i den lilla storstaden med stort S. Imorgon ska jag bada.

Fiodors dotter

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM PÅ LANDET

Det går inte att sova när solen lyser in i alla fönster. Men det gör inte så mycket. När det är ljust kan man lika gärna vara vaken. Men jag förstår inte varför Sj ska ha 11 minuters kötid och inga sista minuten biljetter. Suger big time va. Igår var jag vid Telefonplan. Där har jag en gång i tiden bott i ett galet kollektiv med hembakt bröd, fredagsmöten, gemensamma städningar och en oändligt massa fester. Dock var jag inte där och deltog så värst mycket då jag hade fullt upp med att rädda någon dålig relation lite längre norrut på tbanekartan. Igår var jag dock inte där för att insupa minnen av 70-tal utan för att gå på En Midsommarnattsdröms möte på PUMAS nya lokal. Vi ska spela en pjäs om sex, kött och lust. Finns det något som heter villkorslös kärlek eller älskar man av sina egoistiska syften och till sin egen favör. Det finns inga kön, ingen manlig eller kvinnlig sexualitet utan endast en mänsklig lust. Vibrerande och ofiltrerad. Det ska bli grymt kul att börja repa i oktober.

Jag, Frida och Elin satt sedan på Landet och jag förundrades över varför öl aldrig smakar något, tills min blick föll på Paulaner och jag fick ett vagt minne av någonting himmelskt gott. Jag tog en chansning och struntade i stor stark. Paulaner-en lisa för själen! Det är inte reklam - det är samhällsinformation. En annan lisa för själen är att få sitta och samtala med två intellektuella och intressanta kvinnor och diskutera vad det innebär att vara människa och framför allt fruntimmer i vår vackra värld. Jag kände mig glad och uppfylld när kvällen led mot natt. Jag skiter i om det där lät pretentiöst. Det är min rätt som blogginnehavare att vara hur pretentiös jag vill. Särskilt som jag samtidigt lyssnar på Raymond och Maria på Spotify. Förra låten stod Orup för.

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja.

Reklamnaja pauza.

F

FUCK WALDO, WHERE IS WETTERSTRAND?

Häromdagen tyckte jag att jag fick syn på Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vid ett övergångsställe vid Skanstull, och trots att jag egentligen var på väg åt andra hållet beslöt jag mig för att tillsammans med dessa språkrör korsa övergångsstället men när jag kom närmre såg jag att det inte var de och vände igen. Sedan dess tycker jag mig få syn på Maria Wetterstrand överallt, minst fem gånger om dagen, nu sist vid Globens t-banestation. Men det är aldrig hon. Vad är det som händer och hur länge ska detta fortgå? Är jag hemligt förälskad i Maria Wetterstrand? Jag röstade ju inte ens på Miljöpartiet.


I övrigt fattar jag inte varför folk är så känsliga när det kommer till att avslöja vad de röstar på. Jag tänker på de jag intervjuar per telefon. Det är väl inte Sovjet vi lever i, det kommer inte att bli några repressalier för sjuttons gubbar! Chilla ner några hekto. Jag röstade på Gudrun och så är det med den saken. (Ja, mamma din gamla leninist och numera borgare, jag röstade på Gudrun! Tough skit som man säger!) Imorgon tänkte jag hälsa på min kära babushka, men hinner inte och därför plågas min själ av dåligt samvete.

Fudrun

JAG RÄDDAR INGA BARN

Idag har jag mött Rädda barnen 4 gånger.

Möte med Rädda barnen 1:
Rb: Hej! Skulle du vilja..
Jag: Jag är jätteledsen, jag önskar så att jag kunde men jag kan verkligen inte!
Rb: Ha en bra dag!
Jag: Detsamma till dig!

Möte med Rädda barnen 2:
Rb: Hej! Kan du tänka dig att..
Jag: Nej! Jag går ju här och stirrar fokuserat ner i marken och undviker att möta din blick! Det betyder ju att jag inte kan!
Rb: Ha en bra dag!
Jag: Du också!

Möte med Rädda barnen 3:
Rb: Hej! Har du möjlighet att..
Jag: Nej du jag önskar att jag kunde men jag har inga pengar och inget jobb!
Rb: Jaha..så vad studerar du till?
Jag: Nej, jag lallar mest runt
Rb: Ok, kör hårt!
Jag: Jepp, du med, kör hårt!

Möte med Rädda barnen 4:
Rb känner av att jag närmar mig. Jag letar febrilt efter mobiltelefonen och låtsas prata i den. Jag passerar oskadd förbi.

Annars: Det är varmt utomhus. Så nu vet alla det.

Fiodorovna

DET NUPPAS I NÄRFÖRORTEN

Inatt låg mina grannar med varandra. Inte alla med alla dock, utan ett heterosexuellt par strax ovanför. Det var länge sedan jag hörde dem ligga och störa min sömn. Inte för att skryta men det är inte mina grannar som står för the action i den här bostadsrättsföreningen. Men nu var det alltså dags. Efter ett intensivt sexliv, några månaders högljutt grälande, ett halvårs ombygge vid de mest besynnerliga tider på dygnet hittade de ner i sänghalmen igen. Jag är givetvis glad för deras skull. Jag lyssnar hellre till multipla orgasmer än till ett evigt borrande. Det är intressant att följa par i deras utveckling till det som förmodligen kommer att sluta med the apocalypse now.

Stockholm är ju en trevlig sommarstad. Igår till exempel var där någon slags båtmässehappening vid vattnet vid Slussen, sponsrat av Puma. Inte min scenkonstgrupp Puma, utan av de som gör skor och kläder för sportiga, fita och glada människor. Där fanns öl och god stämning men jag stannade inte till utan vandrade vidare för givetvis var där alldeles för mainstream för mig. Det är lätt att fördöma Stockholm, tänka att staden är ett kommersiellt jippo och längta till de smutsiga gayklubbarna i Berlin men vet ni vad jag har hört. Jag har hört att Stockholm också kryllar av smutsiga gayklubbar, avantgardistiska konsthappenings och galna upptåg. Det är nog inte bättre någon annanstans trots allt.

Idag var jag vid Skansen och köpte två vykort. Ett föreställde kungafamiljen i grälla folkdräkter och med blek hy och ett föreställde en älg. Jag ska sätta upp dem på min vägg och kalla det för konst.



Ffffiodorovna

VISST GÖR DET ONT NÄR BUBBLOR BRISTER

Nu är det som så att jag har påbörjat ett nytt v(ä)rk. Arbetsnamnet är "Visst gör det ont när bubblor brister" och det handlar om en kvinna och hennes syn på världen. Surprise surprise, denna gång inte min egen syn på världen. Det verkar som att det blir fruktansvärt politiskt okorrekt, och inte på ett milt och behagligt "Ryssen ser dig!" vis utan på ett grovt, smutsigt, sexistiskt, rasistiskt och homofobiskt vis. Men på ett kul sätt liksom. Dock känner jag mig lite skrajsen. Kommer det verkligen att fungera? Eller blir jag bespottad och landsförvisad? Jag vet inte. Prempa (eller åtminstone ett utdrag) den 4:e juli på en teaterfestival nära dig! Mer info om detta senare.

I övrigt är jag en klant. Jag har hyrt film, köpt matingredienser och godis mest för sakens skull, jag var inte särsklilt godissugen men nu medan jag skrivit dessa ynka grader har jag lyckats gluffa i mig hela godispåsen. Jag känner mig lätt illamående och har dåligt samvete. Min träningsnarkomani kan inte kommas igång med förrän på tisdag igen (friskis och svettis har midsommarstängt) och här sitter jag krämar på med fudgebitar i överflöd. Jag är inte fåfäng, jag har bara visst nyttighetskomplex. Jag struntar fullständigt i om jag sväller ut till oigenkännlighet, någon "beach 2009" lär det knappast bli i alla fall.

Midsommarafton var som väntat mycket trevligt. Visst överflöd, visst fylleslag, visst regn och visst (allt) trevligt sällskap.

Inatt får jag sällskap av Jonas Gardell.

Med kärlek.
Fiodorovna

ÄNNU EN MIDSOMMAR I VÅRA LIV. CHECK.

Jag minns mina midsommaraftnar. Som milstolpar i mitt liv. Man lever i ett ekorrhjul men två gånger om året får man bocka av att man har levt. Vid nyår och vid midsommar. Det var många år sedan jag var av uppfattningen att "får jag inte en lyckad midsommarafton så dör jag" men ändå kommer en något märklig känsla över mig vid varje sådant tillfälle där jag förväntas jubla in eller ut något utan att veta varför. Ut med det gamla året, in med det nya! Nu kommer alla dina drömmar att besannas och du får karriären, volvon, guldet och de gröna skogarna! Jag minns nyår 2000. Vi satt på en container och såg över sjön på Europe som spelade "It´s the final countdown." Emilias nyårslöfte var att sluta röka. Det höll i en minut. Mitt var att bli en bättre människa. Någon frågade mig: På vilket sätt? Och jag ropade ut På alla sätt! Jag visste inte vad jag talade om och jag kände nog inget behov av att bli en bättre människa men om någon frågade mig nu skulle jag säga att, att vara en bättre människa är att acceptera sig sjäv och sina brister, att inte döma, varken sig själv eller någon annan. Att vara ödmjuk inför alla situationer. Jag minns midsommar hemma hos Jonas, eller den flyter ihop med en midsommar hos någon i Nacka. Det fanns en automatisk potatisskalare. Jag var avundsjuk på de vilda och galna som pratade om vilka festivaler de skulle åka till i sommar och hur kul de skulle ha. Jag har aldrig gillat festivaler eller tält eller lera och aldrig har jag orkat vara drängfull två dygn i sträck. Jag har alltid åkt hem med sista tunnelbanan. Jag har alltid varit mesig och aldrig längtat efter fylla och galna upptåg. Kanske ett enormt trygghetsbehov. Kalla det vad man vill. Men på midsommarafton hos Jonas hånglade jag med en punkare och åkte hem i gryningen, för mig var det galet nog. Nu ska jag strax iväg på ännu en midsommarafton i mitt liv. Mitt bidrag är tsatziki och romsås. Jag hoppas det blev okej, har aldrig haft någon fingertoppskänsla vad gäller mat. Jag är bäst på att laga nudlar med påse och mycket smör och ost. En avokado vid behov om man vill göra det riktigt crazy.

Fiodors dotter

JÖSSES FLICKOR!

Idag är sista dagen av kursen "Levande verkstad" och eftersom jag inte har mycket att tillföra i "grill-samtalen" har jag smitit en våning upp och snott mig en dator. Jag säger detta om "grill" etc med kärlek. Det har faktiskt varit fantastiska fyra dagar, och jag gillar mina medelålders damkumpaner. Idag har jag t ex kreerat textiltryck. Jag har tryckt mönster på ett stycke tyg och skrivit "Detta går att använda som duk"/Olga 2009 på trycket. Det sista skrev jag som tuff hiphop tag. Jag är alltså cool och hiphop och inte någon Levande verkstadstönt. Intressant är att om någon skulle erbjudit mig den här kursen för ett år sedan skulle jag skrattat personen i fråga rakt upp i fejset och sagt HERREGUD så flummigt! Vem tar du mig för? Ser du inte att jag är en seriös människa mitt i livet och karriären! Jag har inte TID att trycka textilier! Dessutom har jag aldrig varit särskilt pysslig och är det inte nu heller men skillnaden är att i min nuvarande sinnesstämning tycker jag inte att det är töntigt att klippa och klistra. Under dessa fyra dagar har jag kommit in i regression. Jag hasar mig fram för att hämta ny färg, hasar tillbaka och nynnar på fåniga visor men imorgon är det dags att växa upp och bli tonåring. Det är midsommar och jag har ingen fest att gå på! Vad ska jag göra. Jag måste ju hitta någonstans att supa annars är man ju inte människa. Nu måste jag avsluta och gå tillbaka till mina flickor, jag har lovat Erik att fråga dem hur man bäst vattnar tomatplantor.

F

HUR GÖR VI MED GRILLEN - I ÅR.

Sikten är grumlig trots att himlen klarnat. Åkte nyss tunnelbana och på kommer ett tjog flickor i mellanstadieåldern och tränger sig in bredvid mig. Jag kan inte påstå att jag blev glad åt deras sällskap. De var alla klädda i rosa och luktade sådär smutsrent som bara barn kan göra. En av dem hade köpt ett vykort på kungafamiljen. När jag skulle av vägrade de att flytta på sig tills jag i arg, bestämd och högljudd ton ropade ursäkta två gånger, trängde mig förbi med våld och fräste ett tack när jag slutligen kom av. Jag kände folks undrande blickar i ryggen när jag med ilskna steg klev ut på perrongen.

Jag hade varit och tränat. Har äntligen återerövrat min hedervärda plats på Friskis och svettis medelgympapass. Men idag fick jag håll så fort jag rörde mig och ja, jag vet att håll inte är symptom på cancer men jag kan fortfarande inte låta bli att undra då jag faktiskt åt mat hela tre timmar innan träning och borde alltså enligt alla regler inte ha fått håll. Jag gjorde något som jag aldrig gjort förut. Jag skämdes för att jag fått håll och höll mig för knät istället för magen där jag stod och grimaserade och pustade. Jag som aldrig skäms och nu skäms jag för att jag skäms.

Jag har även påbörjat en fyradagars kurs som heter "Levande verkstad" på min gamla folkhögskola. Jag trodde jag skulle utveckla den begåvning jag fått för mig att jag har för oljemåleri och krukdrejning men istället fick vi kladda fritt på långa papper och klippa och klistra. Let your spirit fly, we can touch the sky. Damer i 45-års åldern, de flesta arbetande inom skolväsendet, där för självutveckling och stimulans är mina kurskamrater. Jargongen är: "Och så härligt och spännande att vara här! Det var ett rysligt väder vi fått. Sommaren kan vara härlig men jobbig, ut med grillen och in med grillen, ja vi har en jättemysig stuga på Oxelö, så trevlig kontinental stämning här i Skärholmen, oliver för bara 9 kr/hg, herregud jag skrattar när jag går förbi fårost i vanlig butik, jag så att säga get mine elsewhere!" Det är nog en bra kurs för mig trots allt. Inga pretentioner och inga prestationer. Och jag gjorde ett kap på Ica som vanligt. Tre avokado för tio kronor. Det ni. Slå det om ni kan.

Är man född till jorden för att avla barn, tjäna samhället och följa i upptrampade fotspår? För att snart kunna prata om väder och vind och skaffa sig en mysig stuga och ingå partnerskap och bara ha det så där himla härligt? Jag är så jävla dålig på att följa i de där spåren. Jag bara trampar snett och får ångest för att jag trampar snett. Jag måste få vara en fri människa. Hur blir man en fri människa i en värld full av krav. Jag fattar inte. Och där stannar jag. Vid att inte fatta. Jag fattar.

F

KURIOSA

Jag vill bara informera dam och herrskapet att väggen visst var av betong eller något annat tvivelaktigt material så jag spikade upp min tavla på väggen mitt emot istället som råkade vara av trä.

F

BLIR DU LÖNSAM LILLE VÄN?

Hur svårt kan det vara att spika i en spik i en vägg av trä? Det är den stora frågan! Det och inte "hur många bultar finns i Ölandsbron?" Jag köpte en gång en poster på Moderna muséet. En poster av en tavla av Peter Tillberg som föreställer barn i ett klassrum som sitter vid sina bänkar och stirrar ut från tavlan. Stirrar ut på mig. Tavlan heter "Blir du lönsam lille vän?" Och barnen tittar på en som att man är skyldig dem något, skyldig dem en framtid, skyldig sig själv en framtid. För ett halvår sedan gjorde jag ett första försök att spika upp tavlan. Mitt i natten vaknade jag av en skräll. Tavlan hade fallit till marken och glaset gått sönder. Nu, ett halvt år senare gav jag det ett nytt försök men jag får inte i spikjävlarna! De kroknar och hålen i väggen blir större och större. När jag var liten fick man välja mellan träslöjd och syslöjd, jag valde syslöjd som alla andra flickor. Jag var värdelös, jag klippte snett, sydde snett, gjorde mig själv illa och säkert några andra också. Knut Fogelfors och hans ständige följeslagare Joakim Forsman hade också syslöjd och mobbade mig, dels för att jag var så jävla dålig och dels för att jag hette Olga och det rimmade på Volga men tydligen också på päronpung. Min syfröken Ingegerd var ständigt besviken på mig och skakade på huvudet över att jag inte klippte rakt som de andra flickorna. Jag tänkte alltid att jag borde valt träslöjd istället. Men nu inser jag att det hade varit lika illa. Hur jävla svårt kan det vara att spika i en jävla spik. Det var länge sedan något gjorde mig så förbannad.

Annars såg jag dokumentären "Drottningen och jag" av Nahid Persson på bio idag. Drottningen var drottning av Iran och tillika Shahens fru. Det var en varm, mänsklig och underbar film. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Gå och se den.

F

MANIPULATION IS THE SHIT

Det spöregnar ute. Såsom det aldrig regnat förr. Jag håller på och läser ut "den vidunderliga kärlekens historia" av Carl Johan Vallgren. Fan vad jag längtar tills jag är färdig med det här monstruösa, pretentiösa stycket litteratur. Jag kan förstå att den har en viss charm som folk tilltalas av men för mig känns det mest som ett frossande i fina formuleringar mer än att det finns en berättelse som ska komma fram.

Men tro nu inte att jag bara sitter och läser hela dagarna. Å nej jag har blivit fotfolk och arbetare som ni andra marodörer, ni som sitter och läser min blogg på lunchrasten. De ljuva dagarna av Projektverkstan är över, pengarna rullar inte längre in och ingen har ännu erbjudit Ryssen en världsturné. Så vad kunde jag göra annat än att skaffa mig ett telefonjobb? Jag tar mitt medborgerliga ansvar och mitt ansvar är att låta opinionen tycka till, siffror och diagram som ger en säker bild av detta avlånga lands tycken och tankar.

Jag är skrämmande bra på att få folk att ställa upp på telefonintervju. Man får absolut inte låta som en telefonförsäljare. Tricket är att attackera dem. Undertexten ska vara "om du inte ställer upp på detta kommer det att regna bajs från himlen så det är lika bra att vi kör igång." Om moralen skulle tillåta mig och om pengarna skulle vara min drivkraft tror jag att jag skulle kunna bli en utmärkt telefonförsäljare. Allt handlar om teater. Låter man övertygande blir personen i andra änden också övertygad.

Det är skönt. Att gå och fokusera på en och samma sak i fyra timmar för att sedan vara ledig. I alla fall när man vet att det är över i slutet av juni.

F

I VINTRAS PÅBÖRJADE JAG EN "ROMAN". JAG KALLADE DEN..

SMÖRGÅS MED KAVIAR och den började såhär..

Lever jag? Ja visst lever jag. Hon besvarade själv sin egen fråga. För om man äter två ägg och dessutom tar en smörgås med kaviar till trots att man egentligen inte är särskilt hungrig och dessutom vet om att man andas då lever man ju. Det var nog därför jag åt smörgåsen. För att veta om att jag lever, tänkte hon och tittade för åttiofemte gången ut på utsikten. Eller förlåt, utskiten. Vår huvudroll vill gärna kalla utsikten för utskiten och då tycker jag att vi låter henne göra det.

Inte för att den är särskilt ful. Utskiten alltså. En, två tallar. En tant med cericerosa mössa som vandrar i parken med en liten hund som skitar ner, några hyreshus som just omvandlats till bostadsrätter och en gammaldags röd stuga.

Var kommer den stugan ifrån och bor någon där och varför kan inte jag få bo där, jag skulle älska att få bo i en liten röd stuga för då skulle jag minsann kunna uppskatta livet på ett helt annat sätt! Kanske om jag åtminstone hade en katt.. tänker hon. Kanske då skulle jag ha någon att prata med. Någon som verkligen förstod. Någon som kröp upp i mitt knä och som jag kunde ha kvar där, och det vore mjukt och varmt och jag skulle gilla det mjuka och varma.

När hon var barn brukade hon dra katter i svansen och försöka sitta på dem då hon tyckte att de påminde om pallar med sina fyra ben. Och sedan dess är hon fördömd i katternas rike. Även om hon skulle lova en katt dyrt och heligt att hon aldrig skulle sätta sig på den skulle den skriande fara iväg så fort hon närmade sig. Så det var väl ingen idé då att drömma dessa kattdrömmar.

Hon hade aldrig riktigt förstått sig på folk med drömmar och planer. Dessa människor var så säkra på att de skulle leva vidare i evigheters evighet så att de kunde tillåta sig att planera. De ville ha hus och man, bilar och volvo. Alla var de sådana människor som katterna inte sprang ifrån utan gärna ville ligga och gosa med. Människor som efterstävade det mjuka och varma men nöjde sig inte med det för de skulle ha karriärer också.

De skulle hyllas och palmblad skulle spridas för deras fötter där de vandrade Stockholms gator fram och man ropade Hallelujah till deras ära. Sådana människor som tänkte tankar som "Och tänk, clementiner, 1 kg för 14.90 bara för mig! Ett extraerbjudande bara idag! Vilken lycka att kunna uppskatta de små sakerna i livet. En trevlig middag i goda vänners lag. Men som vi har planerat! Och så spiller Kalle rött på den nya duken från Nk trend..."

Hon skulle aldrig bli en av dom..

F

BALLADEN OM I HELGEN

Nu har vi spelat den allra sista föreställningen av Moby Dick. Queequeg byebye. Vid midnatt satte vi igång att få bort all rekvisita och vi har MYCKET rekvisita men med några öl i blodomloppet blir jag en bättre, mer solidarisk människa. Jag klättrar i stegar, svingar i lianer, rullar ihop dansmattor, skrubbar golv och tar initiativ i hisnande hastighet. När jag är nykter å andra sidan är jag en ganska lat jävel som gärna hittar på undanflykter för att slippa. Alltså: Öl och arbete är en mycket bra combo.

Jag vill passa på att här i etern slå ett slag för gårdagens Pannkaksfestival i Kärrtorp. Band spelade, Markoolio kunde tyvärr inte komma men b la Eskalettes,
Den förlorade hopen och Jan Hammarlund dök upp. Barn åkte båt i fontän, smällde pinjatas (ja jag hittar inte fjongen man ska ha över n:et), pannkakor stektes i stora lass med parollen "ät efter behov och betala efter förmåga", folk hopades och folkfest stämningen var på topp. Fram för fler torgfestivaler som görs utan kommersiella baktankar!

Jag försöker skriva nya underfundiga texter men det går inte så lätt som jag vill. Jag funderade över hur lång tid det hade tagit att få ihop "Ryssen.." och kom fram till att jag skrev ihop hela alltet på ett par veckor, men idéerna hade ju legat i bakhuvudet och gnolat och grott ett bra tag. Ja, kanske HELA MITT LIV för allt vad jag vet! Så hur länge jag ska nya idéer gnola och gro tills jag kan få ner dem på ett papper. VA? Det vore kanske lättare om jag inte vore så förbaskat kär. Allt jag kan skriva nu är smöriga ballader.

Fi o dorovna

ARBAJT MACHT FRAJ

Cirkus cirkör har tydligen en högskola i Alby. Där var jag idag och såg deras slutföreställning på temat "Fight club". Den var fantastisk. Tänk vad människor kan göra med sina kroppar, själv är man knappt medveten om att man har en kropp. Till vacker musik svingade de sig i linor, hoppade på trapetsar, och viftade med käglor. Jag ringde min mormor för att tala om hur imponerad jag hade blivit ikväll men hon talade bestämt om för mig att hon inte uppskattar cirkus och vill inte höra talas om saken. Jag älskar min mormor och önskar henne all lycka, men hon önskar själv inte lyckan och lever därför utan den. Själv har jag ont i bröstet och kan inte sitta still. Det är något jävulskap med vädret. Jag tror inte att det är naturligt. Utomhus råder ett obehagligt, ödesmättat mörker och fåglarnas kvitter är dödslängtan. Snälla ta oss tillbaka dit vi kom ifrån ty våra vingar har stelnat av köld och att kvittra är det enda sätt vi har att be om hjälp på. Men ni lyssnar och tänker att det är sommar trots allt för vi hör iallafall fåglarna kvittra. Ni hör men ni lyssnar inte. Igår var jag på konsthögskolans slututställning. Jag är arbetslös och kulturell och har varit det i två dagar. Jag är redan trött på det. Konsthögskolan hade väl en del balla grejer men om jag ska vara ärlig så fattade jag inte ett skit av det mesta. Men konst ska väl upplevas och inte nödvändigtvis förstås. Men om man inte upplever något heller då. Vad gör man då. Går hem, dricker te, och har ont i bröstet. Nu måste jag lägga på. Vi hörs snart igen. Om världen vill ha mig. Uppenbarligen inte hela världen.

Fiodorovna

HJÄLP OSS HITTA DEN SABLA VALEN!

MOBY DICK!
TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR KVAR! Fredag kl 19 samt lördag kl 19. Hagagatan 48! Boka på puma.scenkonst@gmail.com

HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
F

HORAN PÅ OPERAN

Härom kvällen på samlades vi på Konungliga operan för en sista sejour. I tre år har jag varit hora nummer 4 i La Traviata. I tre år har jag några gånger i månaden iklätt mig kläder för löst folk och framfört obsceniteter inför en kulturintresserad publik. I tre år har jag fått smaka på etablissemangets kaka. Det har hänt mycket på tre år men min roll som hora nr 4 har bestått och aldrig förändrats. Kanske blivit lite slappare och mer lealös med åren bara. Det har funnits ngn slags trygghet i att då och då få blippa sig in i det gyldene huset, ta hissen längst ner, gå förbi några illaluktande sopsäckar och komma in i den gula lysrörsupplysta logen, klä på sig kläder jag aldrig någonsin annars skulle titta åt och laja loss med flickorna medan vi knäpper varandras korsetter. Ta sig en billig öl på Orkesterbaren eller "innerfickan" och sjunga högljudd operasång på logevåningen, som ligger så långt under jord att våra falska toner aldrig skulle kunna nå de riktiga operasångarnas känsliga öron. Jag har på mitt sätt försökt revoltera; ragga på damer med herrkläder på scen istället för på herrarna t ex. En droppe i havet kan man tycka. Vad gör den där überfeministen i La Traviata i regi av Kasper Bech Holten, har hon inga principer? Ingen moral? Borde hon inte ägna sig åt sin idealistiska stånd upp komik? Men vad fan. Man kan inte vara idealist jämt och ständigt. Ibland måste även en überfeminist få sig en bärs på Orkesterbaren. Hejdå mina kära operahorkollegor, jag kommer att sakna er!


Cicilia och jag firar kvällens bravader. Förevigade på bild av Sofia Karla Axelsson.

F