Hur svårt kan det vara att spika i en spik i en vägg av trä? Det är den stora frågan! Det och inte "hur många bultar finns i Ölandsbron?" Jag köpte en gång en poster på Moderna muséet. En poster av en tavla av Peter Tillberg som föreställer barn i ett klassrum som sitter vid sina bänkar och stirrar ut från tavlan. Stirrar ut på mig. Tavlan heter "Blir du lönsam lille vän?" Och barnen tittar på en som att man är skyldig dem något, skyldig dem en framtid, skyldig sig själv en framtid. För ett halvår sedan gjorde jag ett första försök att spika upp tavlan. Mitt i natten vaknade jag av en skräll. Tavlan hade fallit till marken och glaset gått sönder. Nu, ett halvt år senare gav jag det ett nytt försök men jag får inte i spikjävlarna! De kroknar och hålen i väggen blir större och större. När jag var liten fick man välja mellan träslöjd och syslöjd, jag valde syslöjd som alla andra flickor. Jag var värdelös, jag klippte snett, sydde snett, gjorde mig själv illa och säkert några andra också. Knut Fogelfors och hans ständige följeslagare Joakim Forsman hade också syslöjd och mobbade mig, dels för att jag var så jävla dålig och dels för att jag hette Olga och det rimmade på Volga men tydligen också på päronpung. Min syfröken Ingegerd var ständigt besviken på mig och skakade på huvudet över att jag inte klippte rakt som de andra flickorna. Jag tänkte alltid att jag borde valt träslöjd istället. Men nu inser jag att det hade varit lika illa. Hur jävla svårt kan det vara att spika i en jävla spik. Det var länge sedan något gjorde mig så förbannad.
Annars såg jag dokumentären "Drottningen och jag" av Nahid Persson på bio idag. Drottningen var drottning av Iran och tillika Shahens fru. Det var en varm, mänsklig och underbar film. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Gå och se den.
F