DO SVEDANIA PÅ ETT TAG

Gott folk, det finns en stor risk att detta kommer att bli mitt sista blogginlägg på två veckor. Imorgon är det tight schema för jag ska i tight dress svänga mina lurviga stämband med Freddie Mercury kören på Armémuseum. Därmed lär det också bli folkfest och fylla innan jag nödgas ta en taxi till Arlanda och terminal fem i gryningen. Om gudarna vill är jag tillbaka den 12:e augusti. Jag måste säga att jag är nervös. Att söka sina rötter är ingenting man gör varje dag. Oftast glider man runt och förfäras över kollektivtrafik, ryggont och dylikt.

Nu är Petra Mede sommarpratare, apropå ryggont och jag har redan missat 20 minuter. Hon spelar nu någonting sakralt. Det mest underhållande med dessa sommarpratare är förutom livskriser deras val av musik. Nordman, Eva Dahlgren och Dr Alban i en salig blandning. Jag vet precis vad jag skulle spela; Helen Sjöholm, Kristina från Duvemåla, Chess, Vladimir Vyssotskij och lite gott uptempo från nittiotalet. Rob n raz och Leila K till exempel. Call me mister raider call me mister wrong, dadidadida. Man visste ju aldrig riktigt vad man sjöng på den tiden. If you wanna be my lover, you´ve gotta get it with my friends. Vet du vad du sjunger egentligen? frågade någon vuxen mig en gång. Tja, om girlpower kanske?

Nu måste jag sluta skriva. Jag har ätit för mycket chilinötter till middag och måste orka resa mig upp för att diska all disk. Kom förbi Armémuseum kl 19 och svinga höfterna till ljuva toner av Queen imorgon om ni har lust.

Jag är tillbaka den 12:e aug. Om gudarna vill.

Nu reser jag mig.

Kärlek
Fiodorovna

FÖR NU MEN INTE FÖR ALLTID

Jag har tittat på film. La vie en rose. Jag. Jag..

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig tagen. Mållös. Människan är hela tiden likadan det är bara samhället runt i kring som förändras lite. Det är som om jag vore i en annan värld eller är det just denna värld som är den verkliga. Den världen man befinner sig i strax efter att man sett något som satt spår och fött reflektioner och tankar kring sitt eget liv. Vem är jag i förhållande till Edith. Jag är bara lite senare och kanske inte lika fantastisk eller är vi alla lika fantastiska. Jag tror det. Någonting skaver någonstans. Döden är alltid lika närvarande. Ju mer man lever för stunden desto mer närvarande blir den ty känner man livet känner man också döden. Det går inte attt komma undan. Men om man kan köpa sig en yacht och ett graceland kan man kanske lura sig att döden inte finns för den kan man varken köpa eller sälja. Den bara är där i evigheters evighet. Jag måste göra något världsligt nu. Gå in på facebook till exempel. Mina sista ord; Non, je ne regrette rien.

F

Ps: Mina sista ord på bloggen. För nu. Inte för alltid.

SOMEBODY TO O O O LOVE

På kvällens rep med Freddie Mercury kören sjöng vi Somebody to love i hela tre timmar. Vi var få men ihärdiga nere i en källare vid Nytorget och till slut skulle man nog kunna säga att det lät som en hel sång med en hel kör. Det är väldigt roligt att sjunga i grupp. Vad hände med tiden då festfolket sprang omkring i daladräkt på gatorna och kulade fåren i hamn? Det borde sjungas mer och dansas mer och koreograferas mer tillsammans i vårt avlånga land. Små grodorna bör dansas kring julgranen minst tio gånger om året. Låt dansen och sången vara vår humörhöjare och släng alkoholen i sjön!

Man dricker ju som en hel svamparmé nuförtiden. I förrgår hade jag ingen bärs till hands så det var ju tur att jag fick en både igår och idag. Idag av stadens drygaste bartender, jag nämner inga namn men jag kan berätta att han håller till på ett litet litet ställe i stans södra kvarter, på en bar som har sitt namn efter en stad i Europa. Och passa er för att ta alkoholen utomhus för denne man tänker minsann inte förlora rättigheterna och göra om stället till någon jävla mjölkbar, och det är ingen rekommendation. Jag förstår mig inte på folk som går runt och är dryga bara för drygandets skull. Vad är det man vill uppnå? Det är ju knappast ett beteende som någon blir lycklig av, och allra minst en själv.

Det finns en klubb som heter Slick och den håller till på Södra bar. Där var jag idag och det var fullt med dans, fylla och härligheter. Men jag drack en cola och träffade ett antal härliga människor från Hälsingland och några till. Jag har aldrig varit något klubbkid och allra minst nuförtiden. Jag tror att det är bäst att klubba när man är lagom onykter och euforisk på ett dansgolv men eftersom det kändes befriande att dricka cola så blev klubben ett sammanhang och jag ett annat men som tur är har jag slutat skämmas över att jag är en sådan som går hem tidigt.

I övrigt är det ju en härlig sommar vi har fått. Och jag har bärsat med härliga brudar varav en var Kirsten Dunst.

F

ÄH VAD FAN. PALLA.

Någon har stulit mitt mod och världen har för sista gången vänt sig mot mig. Jag är nära att ge upp för att jag ser inga möjligheter för blomstrande kärlek i denna värld. Det är därför vi har filmer och dramatik, för att kunna projicera våra patetiska drömmar om en fantastisk värld. Den reella världen är uppbyggt kring mekanismer och hierarkier som inte är till någons fördel och allra minst för min. Jag vet inte hur jag ska tänka för att kunna leva. Jag vill inte vara en cyniker, jag kämpar så för att stå emot, men det är så svårt, så fruktansvärt svårt. Det här verkar ju bli en munter liten historia..

Igår var jag på Stand up på Kammakargatan och fick hoppet och modet tillbaka, jag är fruntimmer och människa och jag behövs så den 18:e augusti kör jag så det ryker. Igen. Repa material i Ukraina ska bli spännande. Undrar hur många som kommer att skratta. En av dem tyckte det var extremt underhållande en gång när jag visade hur man skulle dansa små grodorna kring midsommarstången. Jag har nog aldrig hört en människa skratta så mycket som när jag sjöng Quackacka. Kanske tycker de mitt nya material är lika roligt.

F

UKRAINIAN AIRLINES

Idag har jag bokat biljetter till Kiev av en underlig liten man som undrade om det inte var dags för mig att skaffa ett tjog ungar snart. Vill inte din mamma ha barnbarn sa han medan han var ifärd med att handskriva flygbiljetterna. Hon har inte sagt något om det sa jag. Det vill hon nog replikerade han medan han fokuserat fortsatte skriva. Genom persiennens glipor lyste svaga solstrimmor in i det dåligt belysta rummet. En skrivare hördes i bakgrunden och ett paket Marlboro lights låg på bordet. Jag satt i en sunkig grön soffa och beundrade ryska kalendrar från diverse årtal som fortfarande prydde väggarna.

Jag betalade kontant för ett par löjligt billiga biljetter men eftersom goda bekanta har handlat av den lille mannen i över tio års tid och alltid kommit både fram och tillbaka får väl jag lita på att jag gör detsamma men det återstår att se liksom allt annat.

Jag ska för första gången på tio år träffa min mormors syster, hennes son och ett barnbarn. Det ska bli väldigt spännande. Mormors syster heter Milla och jag kallade henne för "min dotter" och skurade hennes fötter i en plåtskål när jag var barn. Hon ropade in mig för att äta vareniki med körsbär och räddade mig när en mask kröp upp på min hand efter att jag försökt mata gässen. Jag undrar hur hon ser ut idag. Vad hon tänker på och hur hon mår. Om hon fortfarande sjunger ukrainska folksånger och om vi kommer att sjunga tillsammans som vi gjorde förr. Efter en odryg vecka kommer mannen jag håller av och vi åker mot Odessa. Men än så länge är jag här och fikar i en park nära dig. (Obs: läs ölar)

F

ETT STILLA BETRAKTANDE

Det är natt och i mitt närområde är det tre hushåll som håller med fest. Mitt hus är beläget mitt i och och det är tjo och tjim runt omkring och åt alla håll. Someone please call 911 sjunger de för full hals rakt över. Jag känner mig glad för deras skull vilket känns skönt för reaktionen skulle lika gärna kunna vara den motsatta. Sluta skräna för fan skulle jag kunna tänka men jag känner mig glad. På riktigt alltså, läs nu inte in ngn slags postironi i det här. Ikväll har jag varit på Södra bars multi kulti klubb, där var det helt fantastisk musik och folk svingade loss till sambatoner. Själv guppade jag blygsamt upp och ner på en bänk, det var inte en kväll för dirty dancing utan snarare en kväll för ett stilla betraktande. Jag blev bjuden på en födelsedagsdrink av en trevlig bekant tillika bloggläsare. Jag vill inte vara en sådan bloggare som radar upp allt jag gjort under dagen så jag låter det vara stopp där. (Ps: Jag har bajsat tre gånger, vaknat kl 10, åkt bil) (Ds: Nä, jag bara skämtade. (Ds igen: Postironi)

Sov gott i fylledimman gott folk

F

THE ART OF SHOPPING

När jag var yngre drömde jag om att bo i en större stad. Jag ville ha högre puls, fler stadsdelar än Söder, Östermalm och Kungsholmen, större kulturutbud och häftigare människor. Nu har jag vuxit upp och jag längtar till landet. Igår till exempel gick jag förbi Västermalmsgallerian som hade en enorm skylt vid ingången där det stod "The art of shopping." Sedan när är shopping en art. På Götgatsbacken finns en affär som heter Glitter, i deras skyltfönster finns väskor vars tryck skriker "Save the world! It´s not to late!" Ursäkta att jag frågar men exakt hur hade Glitter tänkt sig att man skulle rädda världen? Genom att köpa väskan och sprida budkapet? Sedan ringer de till mig från tele2 och ville ge mig 1000 låtar och 700 videos eller vad det var. Jag blir stressad av att ha en telefon i väskan och vetskapen om att jag alltid är tillgänglig och nu måste jag dessutom köpa en massa extrafunktioner som såklart inte kostar någonting och är alldeles gratis. Och kom nu inte och säg att det bara är att stänga av mobilen för det är inte så bara när storstadspulsen vibrerar och pulserar i kroppen på en och då är man inte så stark som man skulle kunna önska. Jag har äntligen ätit upp all kladdkaka. Tack gode gud för det åtminstone.

Fiodors dotter

RYSKT FLÄSK MED PASTA OCH RÖDTJUT

Så då är jag alltså tjugofyra år och har ryggvärk. Idag ska jag träna, det är sannerligen dags att röra ryskt fläsk. Ja jag hade ju någon slags fest igår och uppskattade sällskapet och sällskapet uppskattade maten vilket gjorde mig mycket lycklig eftersom jag hade slavat i två gånger nittio minuter sommarprat alltså tre timmar. Cecilia Frode och Nour El-Refai gjorde mig sällskap i brödbaket och vänta nu även Hanna Hellqvist, alltså nittio minuter till! Å. Jag hade ju kunnat skrytit mycket mer igår. Tre gånger nittio minuter! Hur kunde jag vara så dum och glömma bort Hanna Hellqvist. Som värdinna är jag en ragata. Jag håller tal om mig själv och talet handlar om när man googlar mitt namn på nätet, jag tvångsproppar i folk mat tills de aldrig orkar pastasallad mer och jag förbjuder dem att lämna festen. Ska du gå!? Men det är förbjudet!! skriker jag i högan sky och blockerar utgången. Det är en schizofren känsla att ha fest, ena sekunden är man överlycklig för att folk är där för att andra sekunden ha dödsångest av oro för att folk har tråkigt eller ska gå. Nu har jag iallafall städat. Vad ska jag göra nu då på mitt "sommarlov".

F

JAG FÖDDES TILL ATT VARA HÄR. HERREGUD.

Om ett par minuter inträder jag i en ny ålder. En ålder av tjugofyra år som människa på jorden. Den femtonde juli. Ett datum som alltid kommer att klinga speciellt, för mig som blev född och för min mor som födde mig. Men det kommer att komma ett till datum, ett datum som sätter stämpel på min dödsdag för även en sådan kommer att komma. Ett klockslag, en dag, ett årtal. En dödsorsak. De som känner mig vet att jag är rädd för döden och imorgon firar jag med fest att jag kommer den närmre. Kanske är det det bästa sättet. Att öppna sin dörr och sitt hjärta och möta sina rädslor med fest för det är ju då man lever. Trots att den enklaste vägen är att stänga dörren. Jag är rädd och jag tänker inte sticka under stol med att jag är rädd. Jag är livrädd för döden. Jag är livrädd för att bli sjuk, för att omkomma i en olycka, och framför allt är jag rädd för att bli ensam, att ensam vänta in döden. Imorgon skulle jag behöva åka in till stan för att köpa en gigantisk skål som jag kan ha pastasalladen i, men jag är rädd och vill helst hålla mig hemma. I staden finns bilar och jag vill inte dö på min egen födelsedag.

På radion säger de; idag är det den femtonde juli. Ragnhild och Ragnvald har namnsdag. Så det är väl bestämt då. Jag är nu tjugofyra år och jag kommer att fira det.

Olga Fiodorovna Beletskaia Henriksson
född 15 juli 1985

LILLFLICKAN VERKADE MEST SYMPATISK

Dearly beloved! Ni behöver inte längre vara oroliga, jag är fortfarande ovanför mark och andas nu åter igen frisk och klar Stockholmsluft! Jag tog en paus förstår ni, från den gnagande data och internet ångesten och åkte på semester med två generationer Holmströms till Strömstad. Till Holmströmstad skulle man också kunna säga. Det var nyplockade körsbär i mild lättyoughurt, dagg i gräset, båtturer och livsfarlig bergsklättring i denna stad som gränsar till Norges klippiga berg.

När man som jag far runt i Svea om somrarna så åker man mycket tåg och när man åker mycket tåg skriver man mycket i sitt block och när man skriver i sitt block kan det komma att låta så här..

Andra människor ur en annan värld. En värld jag vill vara en del av. Konstnärer, intellektuella, beresta, reflekterande kring sin samtid, kapabla till att förutspå historien. Så kommer världen att bli om vi fortsätter leva som vi gör. Det finns andra sätt att se, jag är inte blind jag är bara lite trött i ögonen. Prinsessan Birgitta var sommarpratare och hon såg världen på ett mycket bestämt sätt. "De pionröda rosorna blommade tidigt i år men det är minsann inte normalt"

Tågskriverier kan också låta såhär..

Vid Västerås C går de av. Barnfamiljen jag har stört mig på under hela resan. Mamman, inte äldre än tjugofem, har svartfärgat hår och bär leopardmönstrat från Hennes&Mauritz. Tatuering i nacken, får inte grepp om vad den föreställer. Pappan, i samma ålder, en man av det kortare slaget med bockskäggsliknande frisyr och svart t-shirt med rockigt emblem har en spindelvävstatuering över armbågen. Mamman, gravid med sitt fjärde barn går ut och röker vid varje stopp. Den yngsta flickan upphör inte att skrika efter mamma.

Jag sitter ensam i en fyra nära utgången och familjen slår sig ner vid mig ca en kvart innan de ska av. Den äldsta flickan, kring tio, vill köpa snask i tågkiosken. Nej vi ska snart av, fan vad du tjatar fräser mamman. Men du blir ju arg för allt jag säger fräser flickan med sin förvånadsvärt starka mörka röst. Hon bär ett armband från Liseberg. Pojken är kring åtta och vandrar med manhaftiga gangstersteg genom korridoren. Han ska bli man när han blir stor. Lillflickan verkar mest sympatisk. Dels för att jag har förståelse för hennes ständiga skrik och dels för att hon vore riktigt söt om hon inte snorade så förbannat. Ingen torkar hennes snor och det sitter där det sitter och fylls ständigt på med mer. Sverige är fullt av små bebyggelser där livet går sin gilla gång.

Det knastrar i högtalaren. "Ja gott folk, beklagar den hårda inbromsningen, det berodde på att vi förlorade linjespänningen för några sekunder. Tack."

Jag är tillbaka nu och jag är er, och jag lovar att skriva oftare från och med nu.

Fiodorovna

ANSGAR ANSGARSSONS MAKA

Det har varit en märklig dag. Det känns som att det är någonting jag inte gjort mig förtjänt av utan att veta vad eller varför. Jag skulle tränat och det blev inte av trots att jag burit en genomskinlig gympapåse genom halva stan. Kan hända beror allt detta på att det utomhus varit samma gråhet från morgon till kväll, som om tiden stått still och jag inte gjort mig förtjänt av tiden. Dock fick jag finfrämmande igår och vissa av dem stannade ända tills idag vilket har varit enormt tillfredställande.

Jag stödde förenade scenkonstnärers stora stödfest igår genom att framföra en liten text. "Visst gör det ont när bubblor brister" (En halv kopp kaffe) Min dramatiska text verkade ha gjort gott intryck och kanske kan den utvecklas och användas vid fler tillfällen. Kanske. Kanske.

Jag skulle kunna skriva mer om allt och ingenting men jag vet inte vad ni skulle få ut av det just nu. Förlorar jag er nu? När jag skriver såhär, som om jag inte bryr mig om att hitta på någonting att skriva om? Tröttnar ni och vill ni inte vara mina läsare längre? Man blir aldrig älskad för den man är utan för det man gör. Det sa Mia och Klara igår på allsången. Men om man inte gör något är man då ett ingenting? Och vad är man om man gör något? En kroppsarbetare, en intellektualist. Är det ens ett ord? På gravstenar står det ibland Ansgar Ansgarson - konstnär, eller Jakob Jakobson - Kyrkoherde. Ända in i döden är man det man gör. Anledningen till att jag inte ger kvinnonamn som exempel är att dessa på gravstenar oftast kallas för "maka". Ansgars och Jakobs makor var också det de gjorde. De var helt enkelt makor. Jag lägger ner. Jag lägger mig. Lagt kort ligger längre men vilket kort ligger kortast?

Sanningen att säga så brukar jag roa mig med att hitta på gåtor. Till exempel:

Lisa ville åka till en öde ö där hon kunde få slippa alla människor så Lisa åkte till en öde ö, men när hon kom fram blev hon besviken. Varför?

Svar: För att Lisa hade ju sitt eget sällskap och vad är hon om inte en människa?

Jag har fler på lager men kan inte minnas dem nu. Så fort jag kommer på dem ska jag genast skriva ner dem. Jag förstår att ni knappt kan bärga er.

Kram
F

PÅ GRÄNSEN TILL PRIVAT MEN JAG VAR TVUNGEN

Det är metastaser och det är jävulskap. Jag har på ett ungefär exakt två släktingar tillika människor som är mitt allt i världen och det är min mor och min mors mor. Nu har det blivit värre med den sistnämndas le crabs och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Helt naturligt för en människa på 79 att sjunga på sista versen men inte i det här fallet, det är inte ett dugg naturligt! Jag har bara dessa, snälla rara gud ta dem inte ifrån mig! Jag älskar henne så att det gör ont. Jag står inte ut med att tänka på att hon inte skulle kunna bo kvar i sin lägenhet eller försvinna från jordens yta. Jag följer efter. Helvete.

F

EN HALV KOPP KAFFE - EN FIFFLARE IMORGONDAG

Imorgon kväll vid kl åtta pm på Pygméteatern är det en stödfest för förenade scenkonstnärer och jag ska köra en fifflare jag fifflat ihop. Vi får hoppas att den funkar och inte blir en Big ben revival. Detta är dock ett kortare stycke dramatik och inte en improviserad stand up så redan där är ju hälften vunnet och halva inne. Detta är dock förutsatt att jag slipper betala entréavgiften på 100 spänn, eftersom jag ändå ska uppträda. Jag är fattig som en kyrkråtta, visserligen inte bostadslös eller alkohollös men ändå. Kläder köper jag inte i vilket fall. Det är fruktansvärt hur mycket kläder som skapas och slängs vareviga dag, snacka om resursslöseri. Näpp, bara man har kläder att skyla muffen och rattarna så funkar det för mig. Därmed inte sagt att jag inte bryr mig om att se ut som en juicy mama. Igår t ex hade jag en rosa klänning och röda klackskor, dagen till ära då jag återvände till hipp pop stockholm. Jag kände mig dock en aning obekväm. Jag menar "herregud, nu tittar folk på mig och tror att jag är en såndär som lyssnar på Belle and Sebastian, hur ska jag egentligen klä mig för att folk ska fatta att jag uteslutande lyssnar på Helen Sjöholm..."

Hade jag bara haft en digitalkamera hade jag genast laddat upp en bild på pop-olga. Ni vet väl att det redan finns en rock-olga som inte är jag utan ngn lirare som var en av Sveriges första rock-artister på 50-talet? Men jag fyller snart år förhoppningsvis, femtonde juli närmre bestämt så den som känner sig manad kan ju alltid buffra upp med en gammal kamera att skänka halvgammal dam i nöd och modebloggslusta.

Till er alla
Fiodors dotter

SKRATTA INTE MER NU

Jag har för ett tag sedan tagit bort kommentarfunktionen på bloggen vilket börjar kännas surt och som en mycket ensidig form av kommunikation, men jag vågar inte riktigt återinföra den än. Det som hände var att jag blev så knäckt när inte alla älskade mig. Ja det är sant! Alla älskar inte mig. Vissa tycker att jag är en rätt starig typ och det enda jag bad om var lite villkorslös kärlek.

Jag är fortfarande i Sveriges fram/baksida Göt(la)borg. Lovisa grillar på altanen medan jag diggande till Tupac leker med datorn. Vi har gått 4 mil till en sandstrand idag. Vi gick en omväg. Vägen tillbaka tog 10 minuter. Men jag ångrar ingenting, jag fick se skogar och sjöar på omvägen. Även en massa röda stugor som utgjorde ngt slags kollosamhälle, men överallt fanns skyltar som "Förbjudet att sparka boll", "Ha hunden kopplad", "Skratta inte" etc. Jag undrar vilka som håller till i de där stugorna.

Nu ska jag käka kabanoss, chorizo och ngt tredje dylikt. Det var rea på grillbricka så vi bestämde oss för att grilla.

Vi ses imorgon. Stockholm.

F