ALLMÄNNA DUSCHUTRYMMEN OCH SAMHÖRIGHET

Igår; Strax efter Västerbron på väg mot St Eriksplan fanns ett avspärrat område. Uppe på taket satt en man och högg istappar med en yxa. Isbjässarna föll med full kraft mot marken och krossades till tusentals isspillror. Fler och fler folk samlades vid avspärrningarna på var sin sida, tittade upp mot den fallande isen och väntade på att få klartecken att gå över.

Jag kände samhörighet. Här står vi en och en, någon är på väg till jobbet efter lunch, någon ska träna, jag ska laga korvgryta, men ändå står vi här tillsammans och väntar på ett klartecken. Ingen av oss vill få ett ismonster i huvudet. Alla vill vi leva. Alla är vi glada att det sitter en liten man med en yxa, anställd av samhället för att rädda vårt liv. När vi får klartecken går vi i samlad tropp över och jag har fått lite livsvärde tillbaka.

Förresten är det märkligt detta med Friskis och Svettis duschutrymme och allmänna duschutrymmen överhuvudtaget. Man gnider rumpa med varandra vid skåpen eftersom det är så förbannat trångt, man utbyter artiga "ursäkta" för att komma fram men oftast håller man käften. Sedan står man allihopa spritt språngande och tvålar in det allra heligaste med Friskis eget sportduschmärke. Rumpa, tutte, penis och så ett artigt "Ursäkta". Så det kan bli.

Friska Fiodorovna

MITT KÄRA BARN FÅR KLARA SIG UTAN MIG

Jag hatade förr att börja meningar med "jag." Jag tyckte att det var svårt att tillmäta mig själv det värde som man bör besitta för att kunna börja meningar med "Jag.." Som tur är har jag kommit över den lilla parantesen i mitt liv och har numera inga problem med egoism och mål för självförverkligande. Jag är hungrig. Jag dricker glögg. Jag har varit på fest där alla var i par. Jag drack en mellanöl för 46kr på Barcelona. Jag tyckte det var dyrt. Jag har köpt en bok om turismens historia. Jag hade egentligen inte råd med boken. Jag är snart helt otroligt fattig och utblottad. Jag får börja sälja min själ.

Jag funderar ju på att skaffa mig en unge, men trots att jag växt upp med bara kvinnor i mitt liv (matriarkat: morsan, mormorsan, och moi) så bävar jag inför att få en jäntunge. Tänk om jag skulle misslyckas med att uppfostra henne till en jämställd människovarelse som vet sitt eget värde och inte kuvar sig inför patriarkatet. Tänk om hon kommer sitta där en fredag varje månad och vänta på att Vecko Revyn ska droppa ner i brevlådan. Liksom jag gjorde när jag var jäntunge. Tänk om hon med allvarsam min läser och tar till sig tipsen på hur man bäst tillfredsställer en man. Liksom jag gjorde. Då kommer jag känna att ingenting har förändrats och att världen är hopplös. Jag kommer för första gången i mitt liv ta en rygga och backpacka mig ut i världen för att aldrig mer komma tillbaka. Min moderlösa dotter (som ska heta Ellen, Matilda eller Clara, eller det är ju Sverige så hon kan få heta alla tre) kommer till en början sakna sin mor, men i sinom tid förbanna henne och bli narkoman och prostituerad. Och jag kommer med en vild men hopplös blick sitta på en strand i Bahamas, gnaga på ngt gammalt ickevegetariskt ben o sörpla cocos saft. Det är nog bäst att jag får en son.

Fiodorovna, O

UNTITLED

Nu är det ett nytt år, om någon mot förmodan råkat missa det. Det innebär att nya förväntningar ska infrias. Jag har brukar inte lova mig själv allt för mycket och detta med nyårslöften är något som kapitalismen har hittat på för att tjäna pengar. Och eftersom jag tränade medelpass på Friskis på julaftonsmorgon behöver jag knappast lova att börja träna. Kanske gå till en rygg och ledvärksdoktor dock för min reumatism ger inte med sig. Jag är så glad att Karin snart kan bli min husläkare, då kan jag få alla mediciner jag någonsin önskat.

Så typiskt, jag håller på och skriver en uppsats om Måsen av Antosja T, min polare, men det slutar med att jag blir sugen på att repa sista scenen och ägnar mig åt det istället. Jag är ju en exemplarisk universitets studerande.

Hej
F