GREEDY SMÅ GRISAR

Årgh. Varför får jag DÅLIGT SAMVETE när jag tackar nej till jobb? Och sedan om jag skulle ta det jobbet och tacka nej till det jag redan fått skull jag få DÅLIGT SAMVETE igen! Nu när jag tänker på det är det som att jag alltid går runt och har dåligt samvete för NÅGOT. Det är TRÖTTSAMT!

Igår på radio snackade de om privatiseringen av apoteken. Den största förändringen skulle bestå i det personliga bemötandet. Varje kund ska känna sig speciell och bli bemött med ett leende. "Det ligger mycket i kroppshållningen" sa en ny chef och jag tänkte; Blaha! Era greedy små kapitalistsvin! Varför gör ni detta i slutändan? För att folk ska hamstra mer medicin än nödvändigt, och vad ska det vara bra för? Jag tar tusen gånger hellre ett icke-leende av en statligt anställd apotekare än ett falskt "getting payed for it" smajl av en stackars bricka i kommersens spel.

Men sedan gick jag till biblioteket och hamnade i bråk med en bibliotekarie. Hon ville verkligen inte hjälpa mig och fräste åt mig att det minsann inte var hennes fel att skrivaren var sönder. Hade jag sagt det eller!? Då tänkte jag; Nedrans människa! Du har faktiskt ett service yrke! Och att du har dragit på dig Csn-skulder i fem år för att sedan behöva hjälpa mig med en skrivare är faktiskt inte mitt fel. Att du är understimulerad är inte mitt fel och jag VET att det är därför du beter dig som ett härsket rötägg!

Så understimulans är väl det som gör folk till rötägg. Sedan om de tvingas vara trevliga eller ej, beroende på vilken chef de har, farbror staten eller Macke Donald, det är en annan fråga.

Hej svej leverpastej
Fio

Ps: Nu drar jag på spa. hahaha.

NO TEARS FOR QUEERS

Livet är allt bra märkligt. Ena sekunden är det dimma och tristess och man känner sig onödig och onyttig. Andra sekunden dimper det ner brev från en skola man aldrig tidigare ens reflekterat över som säger att man gått vidare till nästa prov, jobben ringer som galna och man är så där käckt om sig och kring sig med en latte i handen och en prilla i käften.

Dessutom skulle jag och Jenny from the block idag skriva en ledare till SUG tidningen (Stockholms universitets genusgrupp, för de oinvigda..) och ALLA ville vara vår vän. Roland vid bordet brevid skröt om sina armpendlingsbravader, som tydligen är med i Guinnes rekordboks upplaga 2002. En yrkesarbetande kvinna inom IT-branchen ville diskutera feminism och gav mig dessutom sitt Pocket shop stämpelkort så jag kunde få inte bara en, utan två gratis böcker! Solen sken och någon fågel kvittrade och tunnelbanan sket jag i för jag bor för fan på gångavstånd från stan!

Dagens teatertips är: No tears for Queers! på Stadsteatern. Raktinihjärtat teater med ett direkt tilltal och utan "fjärde väggen" trams. Tre historier om tre hatbrott mot tre homosexuella pojkar/män. Sanslöst, omvälvande och fruktansvärt rörande. Det var länge sedan jag fick en sådan smäll rakt in i magen. Boka idag! http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Vänliga hälsningar till alla och vissa
Fiodorovna

Ps: Pocketböckerna jag valde var "Pillret" och "Skriet från kärnfamiljen"

HAITI OCH ETT LIVSSTILSMAGASIN

Jag har inte riktigt brytt mig om det där som hände på Haiti. När de pratar om det på radion lyssnar jag i periferin och får jag fatt på en tidning är jag mest intresserad av kulturdelen. Tsunamin 2004 all over again liksom, förutom den lilla detaljen att färre svenskar satte livet till. Allt det där som händer långt borta som man inte riktigt behöver bry sig om. Hallå, vi har faktiskt pendeltågsförseningar att tänka på. Hur kan Sj och banverket låta samma sak hända år ut och år in? Vi bor i SVERIGE. Det är vinter i Sverige VARJE år.

Men så kände jag mig lite vild och galen imorse så jag slog upp Dn´s huvuddel istället för kulturdelen och läste Monika Oswaldssons "Dagbok inifrån ett inferno". Monika Oswaldsson är psykolog och en av Läkare utan gränsers hjälparbetare, och oberoende av vad hon själv påstår, en ängel.

Jag tänker inte skriva någon längre hyllning utan sammanfatta det i en mening: Det Monika Oswaldsson och hennes kollegor gör är en bedrift som gör dem till mycket, mycket stora människor och jag skäms när jag äter min frukostmacka över att jag förhållt mig så fullkomligt ignorant till mina medmänniskor. Ja, medmänniskor. Trots att de bor på Haiti. Men jag vet också anledningen till ignoransen. För när jag läser "Dagbok inifrån ett inferno" faller tårar och det gör ont i mitt bröst. Så länge något är långtbort är det inte verkligt. När man får smärtan återberättad för sig, svart på vitt i form av en människas egna erfarenheter och upplevelser blir det plötsligt verkligt och man känner ett samhällsansvar och en skuld över att inte räcka till.

Jag är ofta fundersam över varför jag irriterar mig på tidskrifter som "People". Livsstilsmagasin som predikar det "rätta" sättet att leva; vad man ska lyssna på, hur man ska klä sig, allt förkroppsligat på bild av de "rätta" personerna som har den "rätta" synen på konst, liv och politik. Nu vet jag varför "People" stör mig. För att i andra delar av världen krossas folk under rasande tak, sjukvården är otillräcklig och människor som Monika Oswaldsson försöker räcka till för alla. Medan sådana som jag sänker volymen på radion när jag inte orkar höra om oangelägenheter och sitter och muttrar över att inte vara tillräckligt ball för att vara med på en bild i "People".

F

MIN ÄLSKADE FINA BOBBO

Jag drömde i natt att min bästa vän och mitt ex totally hit it off. Jag försökte vara glad för deras skull, och med feministisk välvilja önska dem ett trevligt samliv, men jag minns att jag i frustration och förbannelse slängde mig av och an i sängen, medan jag i drömmen var trevlig och i huvudet tänkte "din sabla lilla fitta du ska omskäras!" Sedan vaknade jag och var helt outsövd. Det är så meningslöst med nätter då man inte drömmer rosa fluffiga drömmar för det tar ju fasiken energi att sova och vara förbannad samtidigt.

Annars drömmer jag mest om min mormor, nästan varje natt faktiskt. I drömmarna är hon frisk, har rött yvigt hår och vi umgås, men strax innan jag vaknar brukar hon dö, och jag vaknar med en ångest av att inte ha kunnat rädda henne. Sedan minns jag hur allt egentligen ligger till, att hon har varit borta ganska länge nu och att jag var hos henne när det hände. När hon blev hemhämtad till alla sina nära och kära som hon alltid längtade så efter. Varje natt lever hon i mina drömmar. Varje dag längtar jag. Jag är så rädd att glömma och jag kan fortfarande inte begripa. Döden har länge gått vid din sida. Nåja.

F

I´M DAAAMN FOXY

Jag skiter i hur det här kommer att "låta", jag skriver det ändå. Det är jävligt starigt när människor berömmer en för ens utseende. Man kan ha en fullkomligt briljant intellektuell diskussion med någon, eller ett härligt raljant käftslängande, kort och gott umgås på lika villkor, men så börjar den ena människan tala om kindknotor och "skönhet" och allt blir förbytt. Det härliga käftslängandet är som bortblåst och man blir till erövrare och offer. Någon som komplementerar och någon som tar emot komplimangen.

Komplimanger är ju alltid trevligt att få, men när man får komplimanger för sitt utseende blir det väldigt svårt att veta vad man ska svara. Mitt utseende är inget jag har skapat, inget jag kan känna stolthet över att ha åstadkommit, det är bara så jag ser ut och alltid har sett ut. Plötsligt inser man att man befinner sig i en situation där man är ett åtråvärt objekt, någon som pga av sin "skönhet" är värd att tillbringas en "gemytlig stund" med, plötsligt är det som om den där intellektuella diskussionen och det raljanta käftslänget aldrig har funnits.

Jag har sällan provat det dock, att vara på den andra sidan, att med drömmande och begärande blick säga "Å du är så vacker" till en människa jag inte känner. Min uppväxt har lärt mig att ta emot och kanske borde jag oftare hugga klorna i istället för att bli ihuggen. Kanske skulle jag då inte bli så obekväm när någon komplementerar mig för min skönhet eftersom jag då vet att jag på lika villkor får vara den som själv begär. Ogräset sitter hårt i marken och det krävs kraft för att dra upp det. Samma sak med de konventioner som är lika hårt inpräntade i en som den allmänna föreställningen om att jorden är rund.

F

BARNEN PÅ ÖLFÄLTET

1985 föddes man, sedan blev det 2010 och man fann sig själv sittandes framför en dator i söderförorten. Var det bra så? Ja, tack. Säkert att ni inte önskar något mer? Nejdå, bara den lilla detaljen att WHIPE THAT FUCKING SMILE OF YOUR FACE BITCH! Och sedan började skjutkalaset. Några år till fortflöt och till sist så vart man död. I graven är det varmt och skönt, ovan växer gräset grönt. Gud som klappar på din panna, du förevigt i myllan ska stanna.

Imorgon ska jag till det gudsförgätna Rimbo. Stället norrut, där de mördar folk med yxa ni vet. Och där bor också en och annan nazist, vilket bara är trevligt, jag har alltid gillat de stygga pojkarnas uppmärksamhet. Min goda vän Maria från Rimbo fann sjuksköterskesyssla i Lund och till helgen skall hon till Rimbo för att rehabilitera sig en stund.

Jag var på Högkvarteret igår och det var mycket behaglig stämning. Ett av de trevligaste stämningarna i Stockholm finns där. Några barn spelade rundpignis, två kvinnor kysstes i ett hörn, Jens Lekman visslade i högtalarna och jag satt mest och tittade rakt fram.

God helg gott folk,
F

MY FAIR LADY HAR BLIVIT TEATER

Pygmalion på Dramaten. Jag har inte varit på Dramaten på 22 år. Det har etsat sig fast i mitt sinne att Dramaten är trist och mossigt, men Pygmalion var faktiskt inte det. Den var: Rolig. Jag skrattade högt många gånger. Sedan kan jag inte påstå att historien om My fair lady känns jätteaktuell. Om man drar det mot Home make over, eller Idol är temat givetvis aktuellt ännu, men en förortsbrud som ska omvandlas till vältalig snobb och göra en klassresa kändes väl sådär. Och sedan var det ju den där kärlekshistorien som mest kändes farsartad. Jag kan inte sätta fingret på det, jag är ingen teaterkritiker, men jag tror helt enkelt att manuset inte riktigt funkar 2010. Och det som man egentligen satt och väntade på var att få se the makeover. Kommer hon att vara vacker i sin nya klänning? O ja. Nej, nu får ni gå och hänga med Ingegerd Waranperä istället eller ringa Lars Ring. Jag har knappast gjort någon klassresa och måste därför gå och tvätta mina egna kläder.

Ey.
F

SOM MAN HETER FÅR MAN LIGGA

Jag förstår mig inte på folk som inte ser andra folk. Där går man gatan fram i sina skinande röda skor och swisch! drattar man på ändan och sitter mitt i vägen, med lårkaka och dinglande handled, och gubbsatan som går två meter bakom en har ingen som helst tanke på att ens fråga hur det gick. Varför? Inte kan det väl bero på total brist på empati med andra människor? Det måste vara någon slags patologisk form av svensk skygghet, det måste ju vara det. Om jag hade legat i en blodig pöl då? Hade han reagerat då? Å herregud, hoppas han hade reagerat. Annars blir jag rädd, rädd, rädd.

Jag hade tänkt att jag skulle bli en exemplarisk genus student, men det är lite svårt när man inte får tag på den där nedrans boken. Att jag aldrig kan vara ute i god tid. Masculinities av Raewyn, f d Robert Connell. Sedan finns det en feminist som heter Cynthia Cockburn. COCKBURN! Vad hade hennes päron tänkt sig att hon skulle bli liksom? Cockburn the cockburner. Ha!

F

TÅRTFENOMENET I UPPSALA

En gigantisk stationär bläckfiskdator har tagit över mitt hem. Den tittar på mig med sitt enorma öga och dess kablar till tentakler ligger utspridda över golvet. Den har tagit över mitt hem och den har lurat in mig i sin onda fyrkantiga värld. Nu är jag fast. Istället för att studera stirrar jag som besatt in in the eye of the evil dead.

Uppsala är ett helt koncept, och det är faktiskt ett ganska ballt koncept. Jag skulle hitta till Smålands nation. En nation var någonting abstrakt i mina ögon, ett osynligt band som smålänningar delar med smålänningar och ölänningar med ölänningar. Hur skulle jag hitta det bandet? Men så såg jag, i svart granit mot gul husfasad; ÖLANDS NATION, så konkret det bara kan vara. Ett hus - en nation. Med gränsdragning och allt. Jag gick något söderut och kom till Småland.

I flera hundra år har dessa anrika byggnader odlat Sveriges mer bemedlade ungdomar till att tillhöra eliten. Där festar framtidens läkare, advokater och ekonomer och igår fick jag vara med i gänget. Min plan var att känna av stämningen mellan läkarna och juristerna. Om jag får en läkare som inte kan fixa mina framtida cancrar så måste jag hitta en jurist som kan stämma honom/henne/hen. Därför är det bra att redan på förhand veta vilka läkare som inte går ihop med vilka jurister.

Tårtfenomenet förvånade och fascinerade mig. Fem födelsedagsbarn och givetvis fem respektive. (I Uppsala lever man helst i partnerskap, de snygga med de snygga och de fulare med de fulare) Varje par skulle baka två tårtor till festen. Maken till tårtor har jag aldrig sett förr. Om jag formulerar det såhär; Om jag skulle få uppgiften att baka en tårta skulle jag köpa sockerkaksbotten, sylt, grädde, geléhallon alternativt m´nm, swischa ihop den på fem röda och fullkomligt nöjd ställa den på bordet. Men om jag då fick se de konstverk som jag fick se igår skulle jag snabbt slänga min sockerkaks skapelse på soporna. Och det var också de godaste konstverk jag någonsin ätit. Det intressanta är dock att det inte hade funnits någon "tårtnivå" att mäta efter. Alla bakade helt frivilligt och helt oberoende av varandra en varsin gudaskapelse som måste ha krävt högsta precision och ambition.

Tårtfenomenet gav mig en flerdimesionerad bild av dessa partypeople tillika läkare och jurister med 2,0 i snitt. Snitt snatt snut. Nu loggar jag ut.

Hej!
F

GNÄLL OCH OGNÄLL I TID OCH I OTID

Ikväll ska jag fara iväg till Uppsala och beskåda hur läkarstudenter festar. Jag förväntar mig uppknäppta rosa skjortor och slipsar knutna kring huvudet. Igår gjorde jag en annan studie i människor då jag festade loss på Strands "maskerad". Jag stod i kö i en halvtimme för att komma in, stod i kö i en halvtimme för att lämna in jackan och stod i kö i en halvtimme för att gå på toa. I toalettkön rådde obehaglig, antifeministisk stämning som jag försökte bryta genom att inviga folk i konspirationsteorier mot herrarna och herrtoaletten. Om vi ockuperade den skulle rättvisa skipas. Och varför har man egentligen lås på tjejtoan? Visst är det jobbigt att bajsa ner i ett hål i marken som man gör i Ukraina men vi skulle iallafall slippa sådana köer och vara mer öppna med vårt kissande. Varför går tjejer på toa tillsammans? För att killar slänger upp sitt allra heligaste inför alla i tid och otid. Annars spelades det kass musik och folk, män som kvinnor, gjorde sitt bästa för att se balla ut på dansgolvet, i baren, i toakön, you name it. Och jag har ju pratat om att vidga mina vyer till yngre män men hade jag gjort det igår hade det nog inte varit lagligt. I övrigt suger det att genusvet. är två gånger i veckan. Folk som går på DI får femtiohundra miljoner per person av Storebror och vi genusvetare får inte ens en trevlig flata som kommer och föreläser. We. get. nothing.

Bajs och puss
Fio