Jag har inte riktigt brytt mig om det där som hände på Haiti. När de pratar om det på radion lyssnar jag i periferin och får jag fatt på en tidning är jag mest intresserad av kulturdelen. Tsunamin 2004 all over again liksom, förutom den lilla detaljen att färre svenskar satte livet till. Allt det där som händer långt borta som man inte riktigt behöver bry sig om. Hallå, vi har faktiskt pendeltågsförseningar att tänka på. Hur kan Sj och banverket låta samma sak hända år ut och år in? Vi bor i SVERIGE. Det är vinter i Sverige VARJE år.
Men så kände jag mig lite vild och galen imorse så jag slog upp Dn´s huvuddel istället för kulturdelen och läste Monika Oswaldssons "Dagbok inifrån ett inferno". Monika Oswaldsson är psykolog och en av Läkare utan gränsers hjälparbetare, och oberoende av vad hon själv påstår, en ängel.
Jag tänker inte skriva någon längre hyllning utan sammanfatta det i en mening: Det Monika Oswaldsson och hennes kollegor gör är en bedrift som gör dem till mycket, mycket stora människor och jag skäms när jag äter min frukostmacka över att jag förhållt mig så fullkomligt ignorant till mina medmänniskor. Ja, medmänniskor. Trots att de bor på Haiti. Men jag vet också anledningen till ignoransen. För när jag läser "Dagbok inifrån ett inferno" faller tårar och det gör ont i mitt bröst. Så länge något är långtbort är det inte verkligt. När man får smärtan återberättad för sig, svart på vitt i form av en människas egna erfarenheter och upplevelser blir det plötsligt verkligt och man känner ett samhällsansvar och en skuld över att inte räcka till.
Jag är ofta fundersam över varför jag irriterar mig på tidskrifter som "People". Livsstilsmagasin som predikar det "rätta" sättet att leva; vad man ska lyssna på, hur man ska klä sig, allt förkroppsligat på bild av de "rätta" personerna som har den "rätta" synen på konst, liv och politik. Nu vet jag varför "People" stör mig. För att i andra delar av världen krossas folk under rasande tak, sjukvården är otillräcklig och människor som Monika Oswaldsson försöker räcka till för alla. Medan sådana som jag sänker volymen på radion när jag inte orkar höra om oangelägenheter och sitter och muttrar över att inte vara tillräckligt ball för att vara med på en bild i "People".
F
