Jag skiter i hur det här kommer att "låta", jag skriver det ändå. Det är jävligt starigt när människor berömmer en för ens utseende. Man kan ha en fullkomligt briljant intellektuell diskussion med någon, eller ett härligt raljant käftslängande, kort och gott umgås på lika villkor, men så börjar den ena människan tala om kindknotor och "skönhet" och allt blir förbytt. Det härliga käftslängandet är som bortblåst och man blir till erövrare och offer. Någon som komplementerar och någon som tar emot komplimangen.
Komplimanger är ju alltid trevligt att få, men när man får komplimanger för sitt utseende blir det väldigt svårt att veta vad man ska svara. Mitt utseende är inget jag har skapat, inget jag kan känna stolthet över att ha åstadkommit, det är bara så jag ser ut och alltid har sett ut. Plötsligt inser man att man befinner sig i en situation där man är ett åtråvärt objekt, någon som pga av sin "skönhet" är värd att tillbringas en "gemytlig stund" med, plötsligt är det som om den där intellektuella diskussionen och det raljanta käftslänget aldrig har funnits.
Jag har sällan provat det dock, att vara på den andra sidan, att med drömmande och begärande blick säga "Å du är så vacker" till en människa jag inte känner. Min uppväxt har lärt mig att ta emot och kanske borde jag oftare hugga klorna i istället för att bli ihuggen. Kanske skulle jag då inte bli så obekväm när någon komplementerar mig för min skönhet eftersom jag då vet att jag på lika villkor får vara den som själv begär. Ogräset sitter hårt i marken och det krävs kraft för att dra upp det. Samma sak med de konventioner som är lika hårt inpräntade i en som den allmänna föreställningen om att jorden är rund.
F
