Årgh. Varför får jag DÅLIGT SAMVETE när jag tackar nej till jobb? Och sedan om jag skulle ta det jobbet och tacka nej till det jag redan fått skull jag få DÅLIGT SAMVETE igen! Nu när jag tänker på det är det som att jag alltid går runt och har dåligt samvete för NÅGOT. Det är TRÖTTSAMT!
Igår på radio snackade de om privatiseringen av apoteken. Den största förändringen skulle bestå i det personliga bemötandet. Varje kund ska känna sig speciell och bli bemött med ett leende. "Det ligger mycket i kroppshållningen" sa en ny chef och jag tänkte; Blaha! Era greedy små kapitalistsvin! Varför gör ni detta i slutändan? För att folk ska hamstra mer medicin än nödvändigt, och vad ska det vara bra för? Jag tar tusen gånger hellre ett icke-leende av en statligt anställd apotekare än ett falskt "getting payed for it" smajl av en stackars bricka i kommersens spel.
Men sedan gick jag till biblioteket och hamnade i bråk med en bibliotekarie. Hon ville verkligen inte hjälpa mig och fräste åt mig att det minsann inte var hennes fel att skrivaren var sönder. Hade jag sagt det eller!? Då tänkte jag; Nedrans människa! Du har faktiskt ett service yrke! Och att du har dragit på dig Csn-skulder i fem år för att sedan behöva hjälpa mig med en skrivare är faktiskt inte mitt fel. Att du är understimulerad är inte mitt fel och jag VET att det är därför du beter dig som ett härsket rötägg!
Så understimulans är väl det som gör folk till rötägg. Sedan om de tvingas vara trevliga eller ej, beroende på vilken chef de har, farbror staten eller Macke Donald, det är en annan fråga.
Hej svej leverpastej
Fio
Ps: Nu drar jag på spa. hahaha.
