Bandet börjar spela och ensamheten lyfts från mitt bröst. Jag stampar försiktigt takten till sambarytmer, dansgolvet gungar och stämningen är lika röd som scenfonden. Jag som flydde Sverige just den här helgen för att slippa politik. Jag får kontakt med två unga män. De tror att den ensamma unga kvinnan som sitter med sin öl är på besök från Italien och jag måste göra dem besvikna med mitt enkla Stockholmska ursprung. Vi skämtar om att den afrikanska killens afrikanska instrument kallas ”danskt strängaspel” och är en viktig komponent i dansk folkmusik. Jag är glad att ha fått kontakt.
Köpenhamns tunnelbanesystem är som att komma till framtiden. Stationerna är rymdskepp och alltför få reklamskyltar pryder väggarna. Mitt sinne vilar från färgglada uppmaningar att konsumera. Jag är på väg till Christiania där jag träffar på en bekant, världen är inte större än så. Vi småpratar en stund men sedan fortsätter jag mitt ensamma äventyr. Jag får känslan av att befinna mig i en ukrainsk by, men å andra sidan får jag den känslan av allt som inte är modernt och typiskt västerländskt. Husen är i grälla färger och om man vill får man rida på byns hästar. Det säljs hasch i små stånd trots att det tydligen är förbjudet.
Jag sätter mig i den sol som finns med en ekologisk Christiania bryggd öl. En kvinna kommer ut ur baren skrikandes ”Ut!” på danska, skjutandes en full gubbe framför sig. När hon är färdig sätter hon sig bredvid mig och jag ber henne peka ut sevärdheter i min uppslagna karta. Hon tycker att jag ska besöka ett slott som någon kung en gång byggde åt en flicka han var mycket förälskad i. Den danska kvinnan bolmar på en hasch citron men jag får under inga omständigheter smaka. Hon ser på mig att jag inte klarar de tunga grejerna. Istället stryker hon mig vänligt över håret och kallar mig söt och naiv. Hon pekar på en haschplanta och ber mig lukta. Jag utbrister i ett naivt ”Åh! Så det där är hasch!” och förstår plötsligt vad hon menar. Den danska kvinnan har inte den minsta lust att berätta mer ingående om Christiania för oinvigda och tycker att jag istället ska promenera vid slottet och känna mig som en riktig prinsessa. ”Du hade väl klänningar och lekte med dockor när du var liten?” Jag sitter i hängslen och svart skinnpaj men det känns som om hon ser rakt igenom mig.
Jag hittar aldrig slottsparken där jag ska få känna mig som en prinsessa. Jag kommer fel och fram till Köpenhamns musikteater. En snygg danska fifflar med ytterlåset och jag frågar henne vad det är för musik som kommer ur högtalarna. Musik performance med videoprojektioner säger hon och biljetten kostar hundra spänn. Tveksamt lägger hon till att om jag vill kan jag få en biljett gratis, det var tydligen några som aldrig dök upp.
Musik performancen handlar om tåg och består av tre män som spelar alla instrument. Runtomkring susar det, bakifrån bolmar rök och brinner tåglysen. Man är i tåget, utanför och i själva maskineriet. Det är häftigt men jag är lite för uppfylld av känslan att ha fått en fribiljett för att ta till mig det helt och fullt.
Jag befinner mig på en bar i kommunistisk anda och köper för andra gången den honungssmakande mörka ölen. Alla danska män är vackra. Ljusa med kraftiga kroppshyddor, mörk skäggstubb och isblå blick. Skulle kriget kalla skulle de tveklöst äntra vikingaskeppet och belägra Sverige och Sverige skulle gärna låta sig belägras.
Mobiltelefoner är teknikens under och jag får veta det oundvikliga. Alliansen har segrat. Sverigedemokraterna har fått mandat. Fyra år till av maktlöshet, av välfärdslandet Sveriges förruttnelse. Snart ett minne blott.
Jag skäms. Jag skäms för okunskap och för enkla lösningar. Jag skäms för bristen på tilltro till mänskligheten. Jag sitter på mitt hostel och vill skrika högt ”Fattar ni att landet jag kallar mitt håller på att gå åt helvete!” Jag skräms av den förvandling som redan har skett.
Jag väljer världens regnigaste dag för promenad i stadens fulaste kvarter. Bilar susar förbi och mitt paraply böjs ut och in blåsten. Skulle inte Vesterbro vara gamla arbetarkvarter? Allt jag kan se är trista hus och ett Netto. Kanske är detta nya arbetarkvarter men de breda boulevarderna ser lite för dyra ut för att rymma fattiga arbetarfamiljer. Jag hoppar på första bästa buss tillbaka till civilisationen och hoppar av vid Nationalmuseum. Eftersom jag håller på att frysa ihjäl går jag in på en bakgata och in på ett café som visar sig vara en ölhall. Oljemålningar pryder väggarna och det lilla rummet är inpyrt av rök. De danska originalen ger mig ett varmt välkomnande och i ett hörn spelar ett par franska backpackers chansoner på gitarr. Jag och fransoserna talar om kärlek och politik, skålar i öl och gör Sarkozy till svärord. Vi bestämmer att hosta varandra om vi åker till varandras länder.
Samma kväll hälsar jag på en gammal barndomsvän och trots att vi inte setts på tio år är allting som vanligt. Hon lever i något som verkar vara en bra tvåsamhet tillsammans med en dansk man. Jag blir bjuden på råris och lax som ser ut att komma från ett matprogram på tv och den danske mannen tar undan disken och är lagom delaktig i våra samtal om gamla minnen. En gång stryker han vänligt min vän över håret. Det ser fint ut. Hon skämtar att hon till och med accepterat att han är kort. Så fort de är klara med sin utbildning på Copenhagen business school ska de skaffa barn.
Jag tänker på vårt sociala arv och på hur mina barndomsvänner snart är färdigutbildade till sina högstatus yrken medan jag befinner mig miltals ifrån den kulturelit jag så gärna vill tillhöra. När vi skiljs lovar jag att guida henne på söders höjder nästa gång hon kommer till Stockholm. Vi säger att vi i varje fall ska höras men detta kan lika gärna vara sista gången vi ses.
Dagen för min avfärd går jag på museum. Eftersom tåget går på kvällen och jag är fast i ett annat land kan jag helt avslappnat ta till mig det jag ser på Charlottenburg. Utställningen heter ”Make yourself at home” och försöker ta reda på vad ordet ”hem” betyder i en alltmer globaliserad värld. Känn dig gärna som hemma men följ mina regler!
Jag åker tåg igen. En man sitter och sjunger på ett främmande språk till sin Ipod. Han stör min skrivro och jag blir irriterad. Han inkräktar på det ljudutrymme alla ska dela på. Han inkräktar på mitt utrymme.
Så åker tåget in på sverigedemokratisk mark och jag heilar mitt hemland till hälsning.
F
