Eftersom livet är så nedrans hektiskt har jag försummat bloggen men idag är dagen efter den stora schlagern och eftersom jag förra året ägnade en helsida åt Malena "amasonkvinnan" Ernman måste jag droppa några schlager reflektioner även detta år.
Emmys födelsedag och den stora kvällen till ära var det uppbullat med olivbröd, schlagerchips och en veteranpublik med varierande schlagerkunskap i bagaget. En del av oss kan förklara allt om myggor och medhörning medan andra (jag) inte hade en aning om att Bettan från Kickibettanochlotta är norsk. Pausunderhållningen som utgjordes av ett schlagerbattle var superb. Särskilt när Roger Pontare mötte den norske utklädde grabben. Och Rybak och Anna Bergendahl borde definitivt bli ihop så skulle Norge och Sverige ingå en allians, Norge skulle dela med sig av oljan och framtiden skulle vara säkrad.
Jag hejade på gymnasietjejerna som sjöng Kom! och önskar dem att någongång få komma, sedan hejade jag förstås på min hopplösa förälskelse Salem Al Fakir som dessutom fick min telefonröst. (En dag ska han förstås också få min oskuld.) Annars ömmade mitt hjärta för stackars Peter Jöback, som sannerligen kan ta ett helt Globen i besittning med sin röst. Pernilla W borde vid det här laget återvända till dit hon kom ifrån (Christina Schollins livmoder) och Eric Saade..tja, "Manboy". Ordet blev roligare och roligare för varje gång det sades.
Anna Bergendahl är en helt ok vinnare men mer för att hon verkar sympatisk än för att låten är bra. Sedan gav tjejen dessutom allt på scen vilket inte är att förringa. Förhoppningsvis kvalar hon in oss till the big thing. Och även om hon inte gör det så är schlagern ändå mycket roligare än Eurovision.
Byebye.
Olga Al Helga
