Jag hatade förr att börja meningar med "jag." Jag tyckte att det var svårt att tillmäta mig själv det värde som man bör besitta för att kunna börja meningar med "Jag.." Som tur är har jag kommit över den lilla parantesen i mitt liv och har numera inga problem med egoism och mål för självförverkligande. Jag är hungrig. Jag dricker glögg. Jag har varit på fest där alla var i par. Jag drack en mellanöl för 46kr på Barcelona. Jag tyckte det var dyrt. Jag har köpt en bok om turismens historia. Jag hade egentligen inte råd med boken. Jag är snart helt otroligt fattig och utblottad. Jag får börja sälja min själ.
Jag funderar ju på att skaffa mig en unge, men trots att jag växt upp med bara kvinnor i mitt liv (matriarkat: morsan, mormorsan, och moi) så bävar jag inför att få en jäntunge. Tänk om jag skulle misslyckas med att uppfostra henne till en jämställd människovarelse som vet sitt eget värde och inte kuvar sig inför patriarkatet. Tänk om hon kommer sitta där en fredag varje månad och vänta på att Vecko Revyn ska droppa ner i brevlådan. Liksom jag gjorde när jag var jäntunge. Tänk om hon med allvarsam min läser och tar till sig tipsen på hur man bäst tillfredsställer en man. Liksom jag gjorde. Då kommer jag känna att ingenting har förändrats och att världen är hopplös. Jag kommer för första gången i mitt liv ta en rygga och backpacka mig ut i världen för att aldrig mer komma tillbaka. Min moderlösa dotter (som ska heta Ellen, Matilda eller Clara, eller det är ju Sverige så hon kan få heta alla tre) kommer till en början sakna sin mor, men i sinom tid förbanna henne och bli narkoman och prostituerad. Och jag kommer med en vild men hopplös blick sitta på en strand i Bahamas, gnaga på ngt gammalt ickevegetariskt ben o sörpla cocos saft. Det är nog bäst att jag får en son.
Fiodorovna, O
