LILLFLICKAN VERKADE MEST SYMPATISK

Dearly beloved! Ni behöver inte längre vara oroliga, jag är fortfarande ovanför mark och andas nu åter igen frisk och klar Stockholmsluft! Jag tog en paus förstår ni, från den gnagande data och internet ångesten och åkte på semester med två generationer Holmströms till Strömstad. Till Holmströmstad skulle man också kunna säga. Det var nyplockade körsbär i mild lättyoughurt, dagg i gräset, båtturer och livsfarlig bergsklättring i denna stad som gränsar till Norges klippiga berg.

När man som jag far runt i Svea om somrarna så åker man mycket tåg och när man åker mycket tåg skriver man mycket i sitt block och när man skriver i sitt block kan det komma att låta så här..

Andra människor ur en annan värld. En värld jag vill vara en del av. Konstnärer, intellektuella, beresta, reflekterande kring sin samtid, kapabla till att förutspå historien. Så kommer världen att bli om vi fortsätter leva som vi gör. Det finns andra sätt att se, jag är inte blind jag är bara lite trött i ögonen. Prinsessan Birgitta var sommarpratare och hon såg världen på ett mycket bestämt sätt. "De pionröda rosorna blommade tidigt i år men det är minsann inte normalt"

Tågskriverier kan också låta såhär..

Vid Västerås C går de av. Barnfamiljen jag har stört mig på under hela resan. Mamman, inte äldre än tjugofem, har svartfärgat hår och bär leopardmönstrat från Hennes&Mauritz. Tatuering i nacken, får inte grepp om vad den föreställer. Pappan, i samma ålder, en man av det kortare slaget med bockskäggsliknande frisyr och svart t-shirt med rockigt emblem har en spindelvävstatuering över armbågen. Mamman, gravid med sitt fjärde barn går ut och röker vid varje stopp. Den yngsta flickan upphör inte att skrika efter mamma.

Jag sitter ensam i en fyra nära utgången och familjen slår sig ner vid mig ca en kvart innan de ska av. Den äldsta flickan, kring tio, vill köpa snask i tågkiosken. Nej vi ska snart av, fan vad du tjatar fräser mamman. Men du blir ju arg för allt jag säger fräser flickan med sin förvånadsvärt starka mörka röst. Hon bär ett armband från Liseberg. Pojken är kring åtta och vandrar med manhaftiga gangstersteg genom korridoren. Han ska bli man när han blir stor. Lillflickan verkar mest sympatisk. Dels för att jag har förståelse för hennes ständiga skrik och dels för att hon vore riktigt söt om hon inte snorade så förbannat. Ingen torkar hennes snor och det sitter där det sitter och fylls ständigt på med mer. Sverige är fullt av små bebyggelser där livet går sin gilla gång.

Det knastrar i högtalaren. "Ja gott folk, beklagar den hårda inbromsningen, det berodde på att vi förlorade linjespänningen för några sekunder. Tack."

Jag är tillbaka nu och jag är er, och jag lovar att skriva oftare från och med nu.

Fiodorovna