HORAN PÅ OPERAN

Härom kvällen på samlades vi på Konungliga operan för en sista sejour. I tre år har jag varit hora nummer 4 i La Traviata. I tre år har jag några gånger i månaden iklätt mig kläder för löst folk och framfört obsceniteter inför en kulturintresserad publik. I tre år har jag fått smaka på etablissemangets kaka. Det har hänt mycket på tre år men min roll som hora nr 4 har bestått och aldrig förändrats. Kanske blivit lite slappare och mer lealös med åren bara. Det har funnits ngn slags trygghet i att då och då få blippa sig in i det gyldene huset, ta hissen längst ner, gå förbi några illaluktande sopsäckar och komma in i den gula lysrörsupplysta logen, klä på sig kläder jag aldrig någonsin annars skulle titta åt och laja loss med flickorna medan vi knäpper varandras korsetter. Ta sig en billig öl på Orkesterbaren eller "innerfickan" och sjunga högljudd operasång på logevåningen, som ligger så långt under jord att våra falska toner aldrig skulle kunna nå de riktiga operasångarnas känsliga öron. Jag har på mitt sätt försökt revoltera; ragga på damer med herrkläder på scen istället för på herrarna t ex. En droppe i havet kan man tycka. Vad gör den där überfeministen i La Traviata i regi av Kasper Bech Holten, har hon inga principer? Ingen moral? Borde hon inte ägna sig åt sin idealistiska stånd upp komik? Men vad fan. Man kan inte vara idealist jämt och ständigt. Ibland måste även en überfeminist få sig en bärs på Orkesterbaren. Hejdå mina kära operahorkollegor, jag kommer att sakna er!


Cicilia och jag firar kvällens bravader. Förevigade på bild av Sofia Karla Axelsson.

F