BALLADEN OM I HELGEN

Nu har vi spelat den allra sista föreställningen av Moby Dick. Queequeg byebye. Vid midnatt satte vi igång att få bort all rekvisita och vi har MYCKET rekvisita men med några öl i blodomloppet blir jag en bättre, mer solidarisk människa. Jag klättrar i stegar, svingar i lianer, rullar ihop dansmattor, skrubbar golv och tar initiativ i hisnande hastighet. När jag är nykter å andra sidan är jag en ganska lat jävel som gärna hittar på undanflykter för att slippa. Alltså: Öl och arbete är en mycket bra combo.

Jag vill passa på att här i etern slå ett slag för gårdagens Pannkaksfestival i Kärrtorp. Band spelade, Markoolio kunde tyvärr inte komma men b la Eskalettes,
Den förlorade hopen och Jan Hammarlund dök upp. Barn åkte båt i fontän, smällde pinjatas (ja jag hittar inte fjongen man ska ha över n:et), pannkakor stektes i stora lass med parollen "ät efter behov och betala efter förmåga", folk hopades och folkfest stämningen var på topp. Fram för fler torgfestivaler som görs utan kommersiella baktankar!

Jag försöker skriva nya underfundiga texter men det går inte så lätt som jag vill. Jag funderade över hur lång tid det hade tagit att få ihop "Ryssen.." och kom fram till att jag skrev ihop hela alltet på ett par veckor, men idéerna hade ju legat i bakhuvudet och gnolat och grott ett bra tag. Ja, kanske HELA MITT LIV för allt vad jag vet! Så hur länge jag ska nya idéer gnola och gro tills jag kan få ner dem på ett papper. VA? Det vore kanske lättare om jag inte vore så förbaskat kär. Allt jag kan skriva nu är smöriga ballader.

Fi o dorovna