Det spöregnar ute. Såsom det aldrig regnat förr. Jag håller på och läser ut "den vidunderliga kärlekens historia" av Carl Johan Vallgren. Fan vad jag längtar tills jag är färdig med det här monstruösa, pretentiösa stycket litteratur. Jag kan förstå att den har en viss charm som folk tilltalas av men för mig känns det mest som ett frossande i fina formuleringar mer än att det finns en berättelse som ska komma fram.
Men tro nu inte att jag bara sitter och läser hela dagarna. Å nej jag har blivit fotfolk och arbetare som ni andra marodörer, ni som sitter och läser min blogg på lunchrasten. De ljuva dagarna av Projektverkstan är över, pengarna rullar inte längre in och ingen har ännu erbjudit Ryssen en världsturné. Så vad kunde jag göra annat än att skaffa mig ett telefonjobb? Jag tar mitt medborgerliga ansvar och mitt ansvar är att låta opinionen tycka till, siffror och diagram som ger en säker bild av detta avlånga lands tycken och tankar.
Jag är skrämmande bra på att få folk att ställa upp på telefonintervju. Man får absolut inte låta som en telefonförsäljare. Tricket är att attackera dem. Undertexten ska vara "om du inte ställer upp på detta kommer det att regna bajs från himlen så det är lika bra att vi kör igång." Om moralen skulle tillåta mig och om pengarna skulle vara min drivkraft tror jag att jag skulle kunna bli en utmärkt telefonförsäljare. Allt handlar om teater. Låter man övertygande blir personen i andra änden också övertygad.
Det är skönt. Att gå och fokusera på en och samma sak i fyra timmar för att sedan vara ledig. I alla fall när man vet att det är över i slutet av juni.
F