ODESSA MAMA

Odessa. Vi bodde hos avlägsna släktingar, Sashas mormor och min gammelmormor var systrar, jag hade koll på detta, han hade det inte men ändå kom han och mötte oss vid det en och en halv timme försenade tåget i gryningen. Jag ser en man med ett mycket ryskt och lite gangsterlikt utseende prata i mobiltelefon. Olja? säger han och ser på mig med skeptisk blick. Sasha? Okej, jag har hittat dem säger han i telefonen. Vi kramas tafatt. Biltur genom Odessa. Jösses det är vackert här, och rent, jag som trodde alla sovjetiska städer var lika skitiga som Leningrad. Trädkronor av konstig sort ramar in vägen från båda håll. Vi kommer fram till en järngrind. Vänta härute, jag måste låsa in hunden. Hjälp. Varför då? För annars äter den upp er, det är den enda hundrasen som kan döda en varg. Okej, vi väntar. Inga problem, ta god tid på dig.

Vi får träffa Sashas fru; Sveta som är gravid och jag kommer snart att få ännu en långväga släkting. Vi får frukost och allt är mycket gästvänligt men utan krusiduller och överdrivna vänligheter. Sitt ner. Ät. Vill ni ha öl? Men klockan är ju åtta på morgonen. Okej. Vill ni ha vodka? Nej. Vi somnar fyra timmar på stranden istället och de av oss som är skandinaver pallar inte den stekande Odessa solen. Själv blir jag sådär lite lagom brunbränd. På tåget Berezan - Odessa köpte vi öl till överpris, hela 12 spänn bärsen, tur att det är billigare här. Att vara vegetarian i Odessa är inte enkelt, men att vara köttätare är tydligen värre. Jag åt en stek - jag blev sjuk - jag åt ingen mer stek. Men i övrigt är det framför allt ukrainsk mat som kan konsten att skänka matorgasmer. Pelmeni, Vareniki, 25 procentig gräddfil, marinerade gräddfilerade svampar. Jösses, jag måste sluta nu innan jag blir för upphetsad.

Åter till släktingarna med den ilskna hunden. Ni har väl poliser i Sverige säger Sasha, här sköter var och en sitt. Han håller på att bygga ett trevåningshus. Eller rättare sagt; han låter unga pojkar från Rumänien bygga ett åt honom. Svart förstås; staten är en mellanhand som snor pengar och bygger egna lyxvillor, någon skola eller sjukvård får man knappast se något av. Amerika har tjänat allt för mycket på att föra krig med resten av världen, tjuvar och banditer är de, och Justjenko har de valt till Ukrainsk president. Ingen demokrati där man kan köpa sig fri från ett mord är en demokrati. Men i Odessa är det annorlunda, här går de inte på vadsomhelst. De lever efter egna lagar, bedriver privat handel med turisterna och äggar presidenten om de inte gillar honom. Därför stannar sällan några presidenter till i Odessa.

Vi frågade en dam med ett rätt sjaskigt utseende om hur vi skulle ta oss till Moldovanka, de fattiga judiska kvarteren från förr. Måtte det vara kulturellt, vackert och berikande för våra upplevelsetörstande själar! Aldrig i livet! Gå inte dit! säher hon. De letar efter sådana som ni! Med hatt och vit skjorta. Är du översättare eller åker ni tillsammans? Det borde finnas broschyrer för sådana som ni där det står vart ni får och inte får gå. Gå till den stora gatan, in mot stan, dit där folket är! Fråga inte så mycket nu, gå bara!

Hennes gubbe kommer fram och ser precis ut som den Moldovanka-gangster hon nyss beskrivit, med knivsår i ansiket, hög eller onykter eller kanske både och. Ingen fara på taket, de där skärsåren har jag gjort! säger hon stolt och glatt. Gubben pekar på Eriks vita skjorta och låtsasboxas i luften. BAM BAM! säger han. GANGSTERS GANGSTERS! säger han. Larva dig inte säger hon. Den unga fröken förstår ryska. Låt dem vara nu så går vi hem!

Nästa dag gick vi till Moldovanka i alla fall, vi kunde givetvis inte hålla oss och
det var en underbar stadsdel. Där fanns öl för fem hrivni, slitna tvåvåningsbyggnader där judarna bott innan de lämnade Odessa för Israel och Tyskland, innergårdar i original och äkta Odessianer utan turistvisum.

Jag önskar att jag kunde ladda upp bilder men jag fattar inte hur man kopplar in den här jäkla digitalkameran.

F