EN DAG SKA NÅGON DUSCHA DIG OCKSÅ

Också i Ukraina kan man känna sig meningslös. Denna känsla kan ofta inträffa när man blir gammal och får slut på släkt att ta hand om. Regeln är att endast de åldringar som inte har släkt som kan ta hand om dem har rätt till hemtjänst. Den som jag känner har släktingar som kan ta hand om henne. Hon känner sig som en börda för dessa och vill dö. Jag säger att hon är onödigt cynisk och att det finns något som heter kärlek och omtanke men egentligen vet jag inte vad jag pratar om. I Sverige är släkten inte tvungen till någonting alls och gör sig heller inte besväret.

Jag har jobbat inom hemtjänsten tillsammans med ett gäng frodiga kvinnor i medelåldern. Fast vi passerat millennieskiftet har dessa blå mascara och permanentat hår. Jag jobbade också med en hel del invandrare, några kulturarbetare och ett gäng påbättretiderväntande ungdomar.

Mina uppgifter var att vända gamlingarna rätt, duscha dem, mata dem och byta deras blöjor. Jag var timanställd.

En gång hade jag en mormor som jag inte förstod mig på men som jag älskade mest av allt i hela världen. I en månad vakade jag över hennes dödsbädd. Hon förväntade sig det av mig och jag också. Jag sjöng för henne alla ukrainska sånger jag visste och höll hennes hand när döden befriade henne från cancern. Få förstod att det gjorde så ont i mig när min mormor försvann.

Undrar om en cancer växer i mig när jag skriver det här:

I graven är det varmt och skönt
Ovan växer gräset grönt.
Gud som klappar på din panna
Du för evigt i myllan ska stanna.

Hur känns det att vara rädd för allting?
F