Kära vänner! Tack för att ni gett mig min prins! Nä skoja bara.
Sitter och läser om Grotowskis teatersyn till tonerna av Erik Enockssons fantastiska musik, känner mig påverkad åt alla märkliga håll. Grotowski snackar om total hängivelse och skådespelare som måste försätta sig i trans för att nå den ursprungliga sanningen och därmed också invitera publiken till denna sanning. Jag blir lite skraj. För det första undrar jag om det verkligen finns någon sanning om människans väsen. Och om den finns vad innebär då denna sanning? Handlar det om godhet och ondska, hat och kärlek?
Ibland tycks det mig som att man förutsätter att människan är god men jag tror inte det. Ondska tycks snarare vara en förutsättning för godhet och tvärtom. Jag tänker på barndomen. Vilka som mobbade och vilka som mobbades, alla hierarkier som genomsyrade vardagen. Hur en åttaåring backstabbar en annan för att få klättra i ragnordningen. Är det ondska eller blott överlevnad? Jag tror inte att alla barn som mobbade hade problem hemma, kanske en del men för de flesta handlar det nog om att rädda sitt eget skinn. Jag tror inte att barnen som blev mobbade var de goda barnen, det var bara de som var mindre bemedlade i kunskapen om djungelns lag. Kanske gör kampen för överlevnad att ondskan blir till. Titta på depressionen och Auschwitz. Kanske finns godheten i vakten som räddar någon undan gaskamrarna, eller i de allierades önskan att stoppa det fasansfulla.
Det tycks som att vi lever i en tid som bygger på överlevnad som i sin tur föder ondska. Men vi får inte glömma att denna är en förutsättning för godhet. Det är lätt att bli deppig i förändringens tider men världen är aldrig ljus om den också inte är mörk liksom dagen inte existerar utan natten.
Ett nytt år till mötes.
Fiodorovna
