Jag kände mig så jäkla otränad på friskis idag när jag halvfes mig igenom ett corepass, sammanbiten, frustrerad och förbannad över obefintliga muskler. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag tränar, jag blir ändå inte starkare. Men så kom ett gäng bestående av "mor och dotter konstnär" som gjorde mig på mycket bättre humör när jag satt och stånkade vid armhävningsapparaten. Morsan var väl strax under 50, iförd glansiga tajts och fluffig klänning, vacker håruppsättning och konstnärsbrillor. På fötterna; Gudrun Sjödén tofflor. Dottern i sina sena tonår med liknande brillor, spinkiga överarmar och t-shirt med emblem av ngt obskyrt popband. Båda pallade mindre vikter på armhävningsmaskinen än jag och jag såg inte tillskymmelsen till svettdroppar. Väldigt snart gick de och duschade och jag kände mig plötsligt som värsta elitgymmaren i mina urtvättade pyjamasbrallor.
I övrigt har stans klockor stannat av kylan. De fuckar oss i röven för att vi tror att vi kan tämja tiden. Ge den klockslag och datum som jul och nyår. Tiden kommer att överleva oss alla.
F
