Ikväll föll jag pladask. Mitt på gatan. Ingen reagerade. Jag satt kvar lite för länge, sedan reste jag mig upp och bockade åt alla håll. Sa att det hade gått bra och att ingen behövde vara orolig. Sedan fick jag en klump i halsen av sorg. Varför skriver jag varje år ett inlägg om att ramla med påföljd att nobody gives a damn.
Det artificiella ljuset. Bil lyktor, tindrande julstjärnor, lysrör och lyxiga reklamannonser. Audrey Hepburn, Christie Birkley, Cindy Crawford och allt vad dom i lyxförpackning heter. Jag ser dem, men de ser inte mig. De är en del av en annan värld. Jag är en del av pöbeln och patrasket.
Jag skulle åka från Skanstull men tunnelbanan var så full.
Jag, en del av patrasket, ramlade pladask i slasket.
Tänkte kanske besöker jag Emmy istället i all min melankoli
men förmodligen är Emmy som alltid i stallet och nog har jag stört henne sådär melankolisk förr
Jag ska väl inte förstöra hennes jul också.
Jag kände mig plötsligt så ensam och insåg att melankoli är ett sinnestillstånd som drabbar mig ofta. Allt tar jag med en axelryckning men jag är inte likgiltig för hjärtat hamrar i bröstet och ber om förändring.
Jag ser ingen förändring. Bara omslagspapper med tomtar på som sticker ut ur miljarder tomtars julkassar. Bara folks förbifarande ben när jag sitter pladask i snön och ber till gud om att bli sedd.
Jag kunde ju åkt hem till morsan men jag försöker lära mig att klara mig själv. Ibland ringer kompisar och vill umgås, det kan göra mig glad för en stund. Ibland blir nån kär i en men det ska man inte vänja sig vid för kärlek är en övergående känsla.
Jag kunde åkt hem till morsan men jag försöker lära mig att klara mig själv.
Jag i all min melankoli.
Det låter som en sjukdom. Undrar om alvedon hjälper. Tur att apoteken poppar upp som pollen om våren. Ska testa doktor Morris nästa gång, det nya apoteket i Skräpan.
God jul så länge.
Fiodorovna
