Igår var den andra föreställningen av RYSSEN. Den jag var mest nervös för. Dvs den som främmande ryssar ringt och bokat biljett till i tron om att de skulle skåda en hyllning till fosterland men istället fick se en diss till Sthlm. Men min mor tyckte att jag snackade om Sthlm med kärlek. Jag vet inte. Kanske hatkärlek isåfall. Ibland är det svårt att skilja på två sidor av samma mynt. Jag är fruktansvärt trött på mig själv nu. På mitt namn, min härkomst, min approach, mina kärlekshistorier, mitt gitarrspel. Jag är oerhört trött på ordet Jag och Jag är oerhört glad att vara en del i ett större sammanhang såsom Moby Dick med Puma gänget. En roll och en del av något större än jag själv. Jag älskar min föreställning men att skåla i skumpa med Olga Fiodorovna på premiären känns lite tradigt. Trots alla fina människor som var där och ville skåla med mig. Jag vill ju givetvis spela fler gånger, har man äntligen krystat ur sig den här lilla showen vill man ju inte lämna den vind för våg. Om någon känner någon som kan tänka sig producera, t ex Riksteatern som verkar vara helt omöjliga att få till ngn av föreställningarna (Folkets teater..jo tjena) så försök få dit dem på söndag den 24:e kl 15. Sista chansen for now att se RYSSEN som ser dig. Annars PREMPA för MOBY DICK på HAGAGATAN 48, IMPRO&CO. FREDAG! VÄLKOMNA.
Hejdå så länge
Fiodorovna
skip to main |
skip to sidebar
