Det spöregnar ute. Såsom det aldrig regnat förr. Jag håller på och läser ut "den vidunderliga kärlekens historia" av Carl Johan Vallgren. Fan vad jag längtar tills jag är färdig med det här monstruösa, pretentiösa stycket litteratur. Jag kan förstå att den har en viss charm som folk tilltalas av men för mig känns det mest som ett frossande i fina formuleringar mer än att det finns en berättelse som ska komma fram.
Men tro nu inte att jag bara sitter och läser hela dagarna. Å nej jag har blivit fotfolk och arbetare som ni andra marodörer, ni som sitter och läser min blogg på lunchrasten. De ljuva dagarna av Projektverkstan är över, pengarna rullar inte längre in och ingen har ännu erbjudit Ryssen en världsturné. Så vad kunde jag göra annat än att skaffa mig ett telefonjobb? Jag tar mitt medborgerliga ansvar och mitt ansvar är att låta opinionen tycka till, siffror och diagram som ger en säker bild av detta avlånga lands tycken och tankar.
Jag är skrämmande bra på att få folk att ställa upp på telefonintervju. Man får absolut inte låta som en telefonförsäljare. Tricket är att attackera dem. Undertexten ska vara "om du inte ställer upp på detta kommer det att regna bajs från himlen så det är lika bra att vi kör igång." Om moralen skulle tillåta mig och om pengarna skulle vara min drivkraft tror jag att jag skulle kunna bli en utmärkt telefonförsäljare. Allt handlar om teater. Låter man övertygande blir personen i andra änden också övertygad.
Det är skönt. Att gå och fokusera på en och samma sak i fyra timmar för att sedan vara ledig. I alla fall när man vet att det är över i slutet av juni.
F
fredag 12 juni 2009
måndag 8 juni 2009
I VINTRAS PÅBÖRJADE JAG EN "ROMAN". JAG KALLADE DEN..
SMÖRGÅS MED KAVIAR och den började såhär..
Lever jag? Ja visst lever jag. Hon besvarade själv sin egen fråga. För om man äter två ägg och dessutom tar en smörgås med kaviar till trots att man egentligen inte är särskilt hungrig och dessutom vet om att man andas då lever man ju. Det var nog därför jag åt smörgåsen. För att veta om att jag lever, tänkte hon och tittade för åttiofemte gången ut på utsikten. Eller förlåt, utskiten. Vår huvudroll vill gärna kalla utsikten för utskiten och då tycker jag att vi låter henne göra det.
Inte för att den är särskilt ful. Utskiten alltså. En, två tallar. En tant med cericerosa mössa som vandrar i parken med en liten hund som skitar ner, några hyreshus som just omvandlats till bostadsrätter och en gammaldags röd stuga.
Var kommer den stugan ifrån och bor någon där och varför kan inte jag få bo där, jag skulle älska att få bo i en liten röd stuga för då skulle jag minsann kunna uppskatta livet på ett helt annat sätt! Kanske om jag åtminstone hade en katt.. tänker hon. Kanske då skulle jag ha någon att prata med. Någon som verkligen förstod. Någon som kröp upp i mitt knä och som jag kunde ha kvar där, och det vore mjukt och varmt och jag skulle gilla det mjuka och varma.
När hon var barn brukade hon dra katter i svansen och försöka sitta på dem då hon tyckte att de påminde om pallar med sina fyra ben. Och sedan dess är hon fördömd i katternas rike. Även om hon skulle lova en katt dyrt och heligt att hon aldrig skulle sätta sig på den skulle den skriande fara iväg så fort hon närmade sig. Så det var väl ingen idé då att drömma dessa kattdrömmar.
Hon hade aldrig riktigt förstått sig på folk med drömmar och planer. Dessa människor var så säkra på att de skulle leva vidare i evigheters evighet så att de kunde tillåta sig att planera. De ville ha hus och man, bilar och volvo. Alla var de sådana människor som katterna inte sprang ifrån utan gärna ville ligga och gosa med. Människor som efterstävade det mjuka och varma men nöjde sig inte med det för de skulle ha karriärer också.
De skulle hyllas och palmblad skulle spridas för deras fötter där de vandrade Stockholms gator fram och man ropade Hallelujah till deras ära. Sådana människor som tänkte tankar som "Och tänk, clementiner, 1 kg för 14.90 bara för mig! Ett extraerbjudande bara idag! Vilken lycka att kunna uppskatta de små sakerna i livet. En trevlig middag i goda vänners lag. Men som vi har planerat! Och så spiller Kalle rött på den nya duken från Nk trend..."
Hon skulle aldrig bli en av dom..
F
Lever jag? Ja visst lever jag. Hon besvarade själv sin egen fråga. För om man äter två ägg och dessutom tar en smörgås med kaviar till trots att man egentligen inte är särskilt hungrig och dessutom vet om att man andas då lever man ju. Det var nog därför jag åt smörgåsen. För att veta om att jag lever, tänkte hon och tittade för åttiofemte gången ut på utsikten. Eller förlåt, utskiten. Vår huvudroll vill gärna kalla utsikten för utskiten och då tycker jag att vi låter henne göra det.
Inte för att den är särskilt ful. Utskiten alltså. En, två tallar. En tant med cericerosa mössa som vandrar i parken med en liten hund som skitar ner, några hyreshus som just omvandlats till bostadsrätter och en gammaldags röd stuga.
Var kommer den stugan ifrån och bor någon där och varför kan inte jag få bo där, jag skulle älska att få bo i en liten röd stuga för då skulle jag minsann kunna uppskatta livet på ett helt annat sätt! Kanske om jag åtminstone hade en katt.. tänker hon. Kanske då skulle jag ha någon att prata med. Någon som verkligen förstod. Någon som kröp upp i mitt knä och som jag kunde ha kvar där, och det vore mjukt och varmt och jag skulle gilla det mjuka och varma.
När hon var barn brukade hon dra katter i svansen och försöka sitta på dem då hon tyckte att de påminde om pallar med sina fyra ben. Och sedan dess är hon fördömd i katternas rike. Även om hon skulle lova en katt dyrt och heligt att hon aldrig skulle sätta sig på den skulle den skriande fara iväg så fort hon närmade sig. Så det var väl ingen idé då att drömma dessa kattdrömmar.
Hon hade aldrig riktigt förstått sig på folk med drömmar och planer. Dessa människor var så säkra på att de skulle leva vidare i evigheters evighet så att de kunde tillåta sig att planera. De ville ha hus och man, bilar och volvo. Alla var de sådana människor som katterna inte sprang ifrån utan gärna ville ligga och gosa med. Människor som efterstävade det mjuka och varma men nöjde sig inte med det för de skulle ha karriärer också.
De skulle hyllas och palmblad skulle spridas för deras fötter där de vandrade Stockholms gator fram och man ropade Hallelujah till deras ära. Sådana människor som tänkte tankar som "Och tänk, clementiner, 1 kg för 14.90 bara för mig! Ett extraerbjudande bara idag! Vilken lycka att kunna uppskatta de små sakerna i livet. En trevlig middag i goda vänners lag. Men som vi har planerat! Och så spiller Kalle rött på den nya duken från Nk trend..."
Hon skulle aldrig bli en av dom..
F
BALLADEN OM I HELGEN
Nu har vi spelat den allra sista föreställningen av Moby Dick. Queequeg byebye. Vid midnatt satte vi igång att få bort all rekvisita och vi har MYCKET rekvisita men med några öl i blodomloppet blir jag en bättre, mer solidarisk människa. Jag klättrar i stegar, svingar i lianer, rullar ihop dansmattor, skrubbar golv och tar initiativ i hisnande hastighet. När jag är nykter å andra sidan är jag en ganska lat jävel som gärna hittar på undanflykter för att slippa. Alltså: Öl och arbete är en mycket bra combo.
Jag vill passa på att här i etern slå ett slag för gårdagens Pannkaksfestival i Kärrtorp. Band spelade, Markoolio kunde tyvärr inte komma men b la Eskalettes,
Den förlorade hopen och Jan Hammarlund dök upp. Barn åkte båt i fontän, smällde pinjatas (ja jag hittar inte fjongen man ska ha över n:et), pannkakor stektes i stora lass med parollen "ät efter behov och betala efter förmåga", folk hopades och folkfest stämningen var på topp. Fram för fler torgfestivaler som görs utan kommersiella baktankar!
Jag försöker skriva nya underfundiga texter men det går inte så lätt som jag vill. Jag funderade över hur lång tid det hade tagit att få ihop "Ryssen.." och kom fram till att jag skrev ihop hela alltet på ett par veckor, men idéerna hade ju legat i bakhuvudet och gnolat och grott ett bra tag. Ja, kanske HELA MITT LIV för allt vad jag vet! Så hur länge jag ska nya idéer gnola och gro tills jag kan få ner dem på ett papper. VA? Det vore kanske lättare om jag inte vore så förbaskat kär. Allt jag kan skriva nu är smöriga ballader.
Fi o dorovna
Jag vill passa på att här i etern slå ett slag för gårdagens Pannkaksfestival i Kärrtorp. Band spelade, Markoolio kunde tyvärr inte komma men b la Eskalettes,
Den förlorade hopen och Jan Hammarlund dök upp. Barn åkte båt i fontän, smällde pinjatas (ja jag hittar inte fjongen man ska ha över n:et), pannkakor stektes i stora lass med parollen "ät efter behov och betala efter förmåga", folk hopades och folkfest stämningen var på topp. Fram för fler torgfestivaler som görs utan kommersiella baktankar!
Jag försöker skriva nya underfundiga texter men det går inte så lätt som jag vill. Jag funderade över hur lång tid det hade tagit att få ihop "Ryssen.." och kom fram till att jag skrev ihop hela alltet på ett par veckor, men idéerna hade ju legat i bakhuvudet och gnolat och grott ett bra tag. Ja, kanske HELA MITT LIV för allt vad jag vet! Så hur länge jag ska nya idéer gnola och gro tills jag kan få ner dem på ett papper. VA? Det vore kanske lättare om jag inte vore så förbaskat kär. Allt jag kan skriva nu är smöriga ballader.
Fi o dorovna
torsdag 4 juni 2009
ARBAJT MACHT FRAJ
Cirkus cirkör har tydligen en högskola i Alby. Där var jag idag och såg deras slutföreställning på temat "Fight club". Den var fantastisk. Tänk vad människor kan göra med sina kroppar, själv är man knappt medveten om att man har en kropp. Till vacker musik svingade de sig i linor, hoppade på trapetsar, och viftade med käglor. Jag ringde min mormor för att tala om hur imponerad jag hade blivit ikväll men hon talade bestämt om för mig att hon inte uppskattar cirkus och vill inte höra talas om saken. Jag älskar min mormor och önskar henne all lycka, men hon önskar själv inte lyckan och lever därför utan den. Själv har jag ont i bröstet och kan inte sitta still. Det är något jävulskap med vädret. Jag tror inte att det är naturligt. Utomhus råder ett obehagligt, ödesmättat mörker och fåglarnas kvitter är dödslängtan. Snälla ta oss tillbaka dit vi kom ifrån ty våra vingar har stelnat av köld och att kvittra är det enda sätt vi har att be om hjälp på. Men ni lyssnar och tänker att det är sommar trots allt för vi hör iallafall fåglarna kvittra. Ni hör men ni lyssnar inte. Igår var jag på konsthögskolans slututställning. Jag är arbetslös och kulturell och har varit det i två dagar. Jag är redan trött på det. Konsthögskolan hade väl en del balla grejer men om jag ska vara ärlig så fattade jag inte ett skit av det mesta. Men konst ska väl upplevas och inte nödvändigtvis förstås. Men om man inte upplever något heller då. Vad gör man då. Går hem, dricker te, och har ont i bröstet. Nu måste jag lägga på. Vi hörs snart igen. Om världen vill ha mig. Uppenbarligen inte hela världen.
Fiodorovna
Fiodorovna
HJÄLP OSS HITTA DEN SABLA VALEN!
MOBY DICK!
TVÅ FÖRESTÄLLNINGAR KVAR! Fredag kl 19 samt lördag kl 19. Hagagatan 48! Boka på puma.scenkonst@gmail.com
HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!
F
tisdag 2 juni 2009
HORAN PÅ OPERAN
Härom kvällen på samlades vi på Konungliga operan för en sista sejour. I tre år har jag varit hora nummer 4 i La Traviata. I tre år har jag några gånger i månaden iklätt mig kläder för löst folk och framfört obsceniteter inför en kulturintresserad publik. I tre år har jag fått smaka på etablissemangets kaka. Det har hänt mycket på tre år men min roll som hora nr 4 har bestått och aldrig förändrats. Kanske blivit lite slappare och mer lealös med åren bara. Det har funnits ngn slags trygghet i att då och då få blippa sig in i det gyldene huset, ta hissen längst ner, gå förbi några illaluktande sopsäckar och komma in i den gula lysrörsupplysta logen, klä på sig kläder jag aldrig någonsin annars skulle titta åt och laja loss med flickorna medan vi knäpper varandras korsetter. Ta sig en billig öl på Orkesterbaren eller "innerfickan" och sjunga högljudd operasång på logevåningen, som ligger så långt under jord att våra falska toner aldrig skulle kunna nå de riktiga operasångarnas känsliga öron. Jag har på mitt sätt försökt revoltera; ragga på damer med herrkläder på scen istället för på herrarna t ex. En droppe i havet kan man tycka. Vad gör den där überfeministen i La Traviata i regi av Kasper Bech Holten, har hon inga principer? Ingen moral? Borde hon inte ägna sig åt sin idealistiska stånd upp komik? Men vad fan. Man kan inte vara idealist jämt och ständigt. Ibland måste även en überfeminist få sig en bärs på Orkesterbaren. Hejdå mina kära operahorkollegor, jag kommer att sakna er!
Cicilia och jag firar kvällens bravader. Förevigade på bild av Sofia Karla Axelsson.
F
Cicilia och jag firar kvällens bravader. Förevigade på bild av Sofia Karla Axelsson.
F
söndag 31 maj 2009
TANGO TANGO!
Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen! Jag har varit en dålig bloggerska på sista tiden, jag vet. Jag har haft fullt upp och i de stunder jag fått vara allena har jag suttit stilla i gräset och stirrat rakt ut i luften. T ex en fylletripp till Riga. Det var inte så farligt fullt men trevligt. Så nära Ryssland utan att vara i Ryssland har jag aldrig varit.
Tanter i huckle,hennapermanent,plastblommor till utförsäljning, trivsam torganda och billig öl. I kön på mataffären paxar man plats på ryska och köper rysk stenbitsrom alá kaviar, en dryck som heter "kvass" samt inlagd makrill som man snart skall tillaga med majonäs.
Efter ett påhittat brandlarm nere på C-däck utbröt panik där hälften av PV eleverna panikslagna rusade upp på däck för att spana efter livboj och livbåt och hälften kom surt släntrande efter då de just hade somnat och tyckte illa om att bli väckta. Dock var det blott ett falsklarm och vi kunde skråla ut vår lycka över att vara vid liv på kvällens karaoke. Mitt paradnummer; Tango Tango! med Petra Nielsen, updated version med Olga Henrikson. Jag älskar karaoke. Jag tänker inte ljuga för mig själv och jag tänker inte ljuga för er. Jag älskar också musikalmusik och schlager. Och Petra Nielsen. Jag gillar pardans också. Som t ex Tango.
Vi åt en mastig buffé på båten och jämförde sedan våra magar. Complements to the chef. Buffé är att vara girig. Nu tar jag fan ordentligt här, hörru du du, softa ner med laxen där va, det ska räcka till alla. Lassa på. Lassa brassa mandelmassa. Fy fan vad gott det är att svulla för att sedan vrida sig i smärta.
Nu: tillbaka till verkligheten.
F
Tanter i huckle,hennapermanent,plastblommor till utförsäljning, trivsam torganda och billig öl. I kön på mataffären paxar man plats på ryska och köper rysk stenbitsrom alá kaviar, en dryck som heter "kvass" samt inlagd makrill som man snart skall tillaga med majonäs.
Efter ett påhittat brandlarm nere på C-däck utbröt panik där hälften av PV eleverna panikslagna rusade upp på däck för att spana efter livboj och livbåt och hälften kom surt släntrande efter då de just hade somnat och tyckte illa om att bli väckta. Dock var det blott ett falsklarm och vi kunde skråla ut vår lycka över att vara vid liv på kvällens karaoke. Mitt paradnummer; Tango Tango! med Petra Nielsen, updated version med Olga Henrikson. Jag älskar karaoke. Jag tänker inte ljuga för mig själv och jag tänker inte ljuga för er. Jag älskar också musikalmusik och schlager. Och Petra Nielsen. Jag gillar pardans också. Som t ex Tango.
Vi åt en mastig buffé på båten och jämförde sedan våra magar. Complements to the chef. Buffé är att vara girig. Nu tar jag fan ordentligt här, hörru du du, softa ner med laxen där va, det ska räcka till alla. Lassa på. Lassa brassa mandelmassa. Fy fan vad gott det är att svulla för att sedan vrida sig i smärta.
Nu: tillbaka till verkligheten.
F
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
