Ok chockterapi. Jag har en biologisk klocka. Den tickar. Var hemma hos Anna, Nils och Elvira och insöp kärnfamiljsfröjden. I want it. I need it. I can´t live without it. Eller? Jag är ju en sucker för alternativa familjekonstellationer. Helst vill jag bo i ett feministiskt kollektiv, odla morötter och adoptera ungar långtbortifrån. Jag undrar hur mycket av driften som finns kvar i mänskligheten. Låt om oss tänka på detta med homo sapiens sapiens. Vi är tänkande varelser som bygger atombomber, moraliserar och söker skapa fred i världskrigen. Ur miljösynpunkt och kanske ur etisk synpunkt också skulle man kunna säga att skaffandet av egna barn är mer själviskhet än självklarhet. Hur många barn i världen finns inte redan som behöver föräldrar. Också det att många människor inte skaffar ungar hux flux utan tar hänsyn till karriär, ekonomisk situation etc. Då är det ju inte bara driften som talar utan också intellektet. Planering, semesterresor och Gucci barnvagn. Man blir fertil vid ca 13 års ålder och det är väl lättast att ploppa till ungefär 25. (Vilket betyder att jag redan är i riskzonen för barnlöshet) Den där stabiliteten som sägs vara ideal når man dock ofta inte upp till förrän siffra 3. Den mänskliga fortplantningen är alltså full av paradoxer. (märk väl, jag talar ur en västerländsk medelklassunges perspektiv, född i sovjet men ändå) Så. Vad göra. Hur lösa. Återstår att se. Kanske avlar jag fram ngn liten Kostja eller Nastja eller Sven förr eller senare.
Fjovirrovna
