Nä hörrni, nu är jag olycklig igen. Sådär distansierad från världen. Usch. Tänk vad brist på affektion kan göra. Trots att jag fått nya elever och kaka till kaffet och alla sånadär småsaker som man bör glädja sig åt om man är normal. Det låg ett stort rosafärgat presentpapper och skräpade vid Medis T-bana och Kristina utropar "Å vad fint!" medan jag säger "Vadå? Det där skräpet? Vad är det som är fint med det?" Jag önskar att jag också kunde glädjas åt sånt. Men ibland händer det faktiskt att jag gläds. När jag får fina omdömen av mina elever, eller när någon är oväntat snäll, eller när jag hör körsång. Till exempel. Det här är världens töntigaste blogginlägg. Inspirationen tryter och jag låter som en femtonåring. Jag är tjugofem bast, har skyhöga studieskulder och ingenting har det blivit av mig. Nä bättre dagar har Fiodorovna sett, det ska hon inte sticka under stol med. Ska se till att skriva något maffigare snart, jag lovar.
Prutt och bajs
Fiofjantovna
