OM PRAHA

Dessa Praha titlar börjar bli rätt trista va?

Sällskapet bestod som sagt av mamuschka, babuschka och tillhörande svenne. (mamuschkas). Vi bodde på ett fyrstjärnigt hotell men tydligen till bra pris, vid namn "Pyramida". Hotellet såg ut som en finlandsbåt både ut och invärtes och hade en simbassäng där det flöt två amerikaner och ingen mer.

Löven var utslagna, solen sken och vi lekte turister på Karlsbron. Panik utbröt när svenne försvann och jag av någon anledning blev beskylld för att ha slarvat bort svenne.

- Men Olga, vart är Henrik?

- Jag vet inte.

- Men ni gick ju tillsammans?

- Nej, jag gick själv.

(paus)

- Men du måste väl ha sett vart han försvann när ni gick tillsammans?


Vi återförenades lyckligt några minuter senare i slutet av Karlsbron. Tacka gudarna för mobiltelefoner, hur levde människor förr i tiden.

Vi turistade b la annat på "St Vitas katedral". Jag fick höra att har man sett den kyrkan behöver man aldrig se ngn kyrka till för då har man sett allt. Den var stor och vacker och innehöll gravar från gamla munkar men det var fly förbannat det mest trista jag sett i hela mitt liv. Byggnaden var proppad med fotoklickande turister och om stämningen i katedralen någonsin varit andlig så har den flytt sin kos för länge sedan. Trots alla guldlamerade enorma statyer och bilder så kändes allt billigt och plastigt och de fotande turisterna fick med sig bildbevis på sitt lyckade turistande men jag tror knappast att de fick med sig någon större upplevelse. Det fanns dock en staty som var intressant. Gud som höll Jesus på korset i pietá ställning. Intressant dels för att Gud var avbildad och vad jag har förstått så är avbilder enligt kristendomen något hädiskt. Dels för att Gud tog Marias plats som den sörjande föräldern. Den "statyn" var den enda som fick mig att stanna till.

Jag går i kyrkan ibland här hemma i Svea. Jag är inte troende och funderar inte mycket över tro men när jag går in i en kyrka känner jag mig alldeles lugn. Den blir som en fristad från den bullriga vardagen och i St Vitas katedralen var det som att den bullriga vardagen hade tagit sig in i kyrkan och jag tyckte inte om det.

Jag åt knödel två gånger om dagen med tillhörande öl. Knödel är som uppblött vitt bröd och egentligen inte mer romantiskt än så men i Prag äter man knödel och då äter jag knödel och vägrar äta något annat.

Mindre mataffärer hade samma mood och stajl som i St Petersburg. Mataffär, ölsjapp och kafé inom samma fyra väggar. Med vita plastbord, rökig atmosfär och tjocka korvar, små smörgåsar och mumsiga sallader per hekto bakom disken. Allt i en salig blandning. I sådana små affärer känner jag mig väldigt hemma.

Jag såg de fina sidorna av Prag. Nästa gång vill jag se de fula, råa och smutsiga. Där hororna bär minkpäls och tjuvarna har frack.

Fiodorovna