Mitt år på Tibble var 2005. CHESS året. Jag spelade Domaren, Jaqueline van Boren. Det var min första stora roll som jag fick spela flera gånger. Jag kom så nära Jaqueline att jag vart deppig när spelperioden var över, ritade hennes gravsten och tjöt "Jaqueline är död, leve Jaqueline!" i korridorerna. De säger att esteter var det märkliga släktet i skolan, kan för mitt liv inte begripa varför. Detta var nu alltså fyra år sedan och trots det har ingenting i Tibble förändrats, förutom att det blivit privat egendom. Det som förändrats är att jag inte längre är en del av det, jag är bara ett vagt minne. Jag vill inte vara ett vagt minne. Jag vill återerövra min Tibble teater scen. Jag vill att alla fina gamla lärare ska älska mig och aldrig vilja ha nya elever. Dessa nya Täbys stjärnor, nya röster, nya förmågor. Och vi andra går vidare mot nya äventyr. Men tänk om man vill tillbaka då. Testa myggan ett två tre perfekt ljud. Vandra genom korridorerna med huvudet högt. Fiskpanetter är den bästa lunchen. Utvecklas konstnärligt utan att ngn ifrågasätter varför, hur, vadå för. Krypa ihop i mammas famn och gråta bli klappad på håret och sagd att allting ska ordna sig. Det värsta med att vara vuxen är att man inte är barn.
Min fantastiska och fantastiskt begåvade vän Lovisa har gjort mig en affisch till föreställningen vars titel nu är på svenska;
En vemodig och melankolisk
Fiodorovna
