(jag pausar för att känna efter knölar)
Njä, verkar lugnt. So far. Nej, det här är mer av en vanlig förkylning. Ska nog inte jämföras med den jag hade i vintras med åtta dagars feber, en inställd Ryssen ser dig! på Högkvarteret (vilket ledde till rykten om att jag låg på sjukan, dödsjuk) Jag var visserligen på sjukan men knappast dödssjuk, trots att det inte skulle varit svårt att få den finniga läkarpraktikanten att bevisa motsatsen. Fick idag för övrigt lära mig att även läkare är människor som kan missa benbrott och begå misstag. FY FAN. Ska det göras så många teveserier om dem är det minsta man kan begära att de ska vara övermänskliga.
Och så förundrar jag mig över alla människor som skaffar barn, ungar och makar. Why?? Ni kommer ändå skilja er senast vid fyrtio. Eller? Är det jag som är dysfunktionell? MÅSTE jag leva så? Om jag inte måste det, varför känner jag mig då så misslyckad vid tanken att jag skulle vara okapabel? Käre Jesus hör min bön, hjälp mitt arma kvinnokön. Vart jag än i världen vänder, ligger lyckan i hjärnspökets händer. Eller nåt.
Man återupptäcker gamla böcker när man är sjuk. "Mormor gråter, och andra texter" av Jonas Gardell till exempel. Sent åttiotal och Socialdemokratin fyller hundra år, Sverige är ett välfärdsland men man löser inte bostadsbristen, pissar på utsatta och chockhöjer politikerlöner. Där ser vi när det började. Långt innan Monas dyra handväska i alla fall.
Googbajsch och Godnatt.
Fiodorovna
