Hallonbåtarna jag mummar i "Ryssen ser dig!" har blivit gamla. Jag tränar käkarna och försöker tugga mig fram. Sommaren har också blivit gammal. Häromkvällen såg jag höstlöv i regnet. Det gjorde mig ingenting, jag kände snarare den välbekanta känslan av lättnad. Jag känner oftast lättnad och längtan när hösten kommer. De välbekanta ljuden av skola, rutiner, pennfodral, fiskpanetter och mellanmjölk. Trots att det var länge sedan jag levde dessa rutiner så är instinkten densamma. Längtan och lättnad.
Men den här gången gillar jag inte att sommaren inte längre just börjat utan är på väg utför. Jag har medverkat i en fantastisk kurs; Hbtq- normkritisk gestaltning men jag har inte riktigt kunnat njuta av den för att jag varit i så starkt behov av sommarlov. När får man sommarlov igen? Kommer lata dagar utan framtidsångest aldrig mer hända? Kommer alla miljoner ansträngningar nånsin leda någonstans? Och vad är någonstans?
Landet Någonstans. Där Rufus Wainwright sjunger i änglavingar till orgier i lättja, kärlek och druvor. Där människor lever i ett evigt nu. Där utopin krockat med apokalypsen och man andas krispig höstluft i sommarvärmen. Där man badar naken utan att känna skam. Där man aldrig är svartsjuk och missunnsam. Där man alltid är fri för att man har en plats där man känner sig bunden.
Fiodors dotter
