JAG KOKAR MITT EGET VATTEN NU.

Nu har jag varit hos mor och hennes karl i en vecka. Nurished. Omhändertagen. Som ett litet litet barn. Visst bråkar vi ibland min mor och jag. Igår fick jag t ex veta att jag med mitt humör aldrig kommer kunna behålla en karl. Nja, jag vet inte om mitt humör skulle vara det största problemet. Sedan hade jag förstås god lust att kontra med att min farsa inte var hennes genom tiderna ende lover heller men eftersom jag inte ville låta som min babuschka lät jag saken bero. I mitt stilla sinne svor jag att inte prata med mor resten av kvällen och hostade extra högt samt simulerade "nära att svimma" attacker medan jag kokade mitt eget tévatten. Det bästa med mor och mig är dock att vi aldrig är arga på varann särskilt länge. Det räcker med att våra sårade blickar möts för att vi ska brista ut i ett asgarv och allt blir frid och fröjd igen. Och jag kan lägga mig tillrätta igen och mor fixar tévattnet.

Annars är kroppstemperaturen under trettiosju-strecket och det känns som världens åttonde underverk. Fiodorovna är på bättringsvägen. Den här gången också. Men det kommer ju liksom komma en dag när man inte blir på bättringsvägen. När vägen bara leder utför. Som min babuschka. Jag har aldrig sett någon våndas och kämpa så. När man våndas är döden som en vänlig vän som kommer och befriar en. Nu behöver du inte längre plågas lilla människa, jag stryker dig milt över kinden och vi går tillsammans bort från det här eländet. Fina döden. Jag tyckte verkligen att den såg vänlig ut. Varför ska man vara rädd för något så ofarligt.

F