BLEKA DÖDENS MINUT. PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ.

Det finns få stunder när man känner sig ynkligare än när man blir sjuk och febrig. Vid 25 års ålder kan man ju tycka att man borde klara av lite influensa (?) men det enda jag vill är att mamma ska vara här, badda min panna och ge mig varm mjölk. Och på lördag är det ju meningen att jag ska stå på scen. Jag begriper inte hur det ska gå. Igår hade jag så hög feber att jag i mina feberdrömmar såg kyrkogårdar och stenar med mitt namn ingraverat. Sedan har jag en släkting som bor i USA, Lena. När jag ringde upp henne på Skype häromdagen svarade hon inte. Och jag vet precis vad det måste bero på. Hon är en såndär som drömmer sanndrömmar, alltid om hemska saker. Som när folk blir sjuka och ska dö och sånt. Hon måste alltså ha drömt något om mig och visste därför inte hur hon skulle bemöta mig i ett Skype samtal. Fan.

F