JAG ÄR EN SVENNEHORA

Tolvåringar tar verkligen musten ur mig hur härliga de än må vara. Var tvungen att svalka strupen och nerverna efteråt, sänka ljudvolymen, tagga ner, chilla loss, softa len, ja ni fattar. På hemvägen råkade jag och en snubbe i gul jacka gå in i varandra. Jävla svenska hora akta på dig och nånting på utländska ropade han efter mig. Jag är inte svensk jag är faktiskt från Ukraina ropade jag efter honom. Sedan funderade jag på varför han var olycklig, vad det var som gjorde att han blev arg och ville fördöma och avsky andra människor. Jag tyckte det var sorgligt, tänkte att om vi hade stannat och pratat och kommit varann in på livet kanske det skulle klarna lite alltihop. Sedan kände jag mig något naiv och tänkte att han kanske var en förrymd brottsling som jag i min enfald ville rädda. Sedan tänkte jag på Lars Norén och hans 7:3, hur fångarna/skådespelarna förlöpte och mördade poliserna i Malexander. Sedan tackade jag min lyckliga stjärna över att jag i denna värld ibland kunde vara lite naiv. Att det nog kanske är nödvändigt.

F