HENRY OCH JAG

"Jag vaknar, blir medveten om att jag lever och dör lite inombords" var seriöst min allra första tanke imorse. Den var poetisk så jag var tvungen att genast skriva den i utkastet på telefonen där jag skriver ner alla fyndigheter jag kommer på. Ska man göra en kortare analys av det allra första jag tänker när jag vaknar på morgonen kan man nog dra slutsatsen att jag känner mig något deppig. Jag vill ha min nya vårjacka nu och inte Lovisas jäkla Henry Lloyd.(som jag annars älskar, you aint getting it back, i´m gonna fart and poo on it and you will not want it back hahaha) Min ryssmössa täcker inte öronen för fem öre, jag fryser ständigt, jag har inget roligt projekt på gång och brist på fysisk och själslig kontakt med andra människor - dvs life sucks. Tulpanbuketten på köksbordet är det enda som livar upp tillvaron och det faktum att jag snart får träffa min hjärnskrynklare. Jaja, big secret, alla har ju en nuförtiden. Det är som att man LEVER en amerikansk dramakomedi. Rena rama medelklassmarkören att hänga hos hjärnskrynklaren nuförtiden. Vad ska jag berätta mer? Ja man har ju inte direkt blivit smalare.

Hejdå. Så kan det gå. När inte haspen är på. Och munkavlen har sprungit iväg och gömt sig.

F