Att börja blogga är som att börja på pardans. Ibland pallar man inte men man får inte göra danspartnern besviken så man går lik förbannat på dansklassen ändå. Trots att man dansar uselt. Just nu bloggar jag uselt. Jag såg Macbeth igår på teater:moment kan jag iochförsig tala om och den var jävligt bra. Framförallt sista akten, första var lite seg om sanningen ska fram (aurelia, excuse moi, por le sounne, de je´m appelle, voule vouz couche avec mói se coi brigitte bardotte trallala) Men i andra satt jag med uppspärrade ögon, med nerverna på helspänn och spillde vin när min kropp följsamt hoppade upp och ner med handlingen. Sedan var jag på världens största fest på teaterhögskolan. Det har tydligen varit performancefestival här i stan, något som jag helt har missat men jag är tydligen inte den som missar festen. Fast jag gillar fan i mig inte fest. Inte när det är så mycket folk. Man ser någon man uppskattar och tänker "Åh så roligt, henne/honom/hen vill jag prata med ett litet tag!" sedan står man och skriker åt varann en stund och till sist tröttnar man och häver i sig mer öl. Stora sprängfyllda, högljudda tillställningar ger mig alltid en känsla av vemod och tomhet. Det är som att man befinner sig i kulmen av vad ett socialt sammanhang borde vara, det borde inte kunna bli bättre men det är alltid bara flyktigt, tomt och substanslöst. Sedan vandrar man the valley of kräks (tunnelbanan nattetid).
Fördubbla mödan, mödan fördubbla, heta kittel sjud och bubbla.
Olga Fiodorovna Macbeth
