Det känns märkligt det här. Skriva inför folk. Jag har vant mig att ha mina tankar för mig själv nu men kommer på mig själv med att tycka det är sorgligt att inte få dela med mig av fyndiga formuleringar.
Jag har suttit på en klippa med flera representanter av tvåsamheten och undrade om de alla var lyckliga. Jag lyckades vara närvarande i stunden när jag såg ut över Stockholms klara vatten. Jag badade inte förstås. Jag har alltid tänkt att jag är onormal med min brist på kunskap i cykling, bollspel, skidåkning och allt annat man bör kunna om man är rasbiologiskt svensk. Sedan kom jag på en dag att om man växt upp med en mor som oroligt tittar i fönstret när man leker på gården och i ett land med mer avgaser från lada-bilar än sommarsköna cyklar så insåg jag att jag nog är normal för att vara jag.
Så idag när folk sprang ner för branta klippor och jag långsamt hasade ner på rumpestumpen tänkte jag att jag tar det i min egen takt och visst kom jag ner till slut.
Det som är modigt för mig kanske inte är modigt för dig.
F
