Igår ganska exakt 17.00 tände jag ett ljus i Maria kyrka. I samma ögonblick 15.00 rysk tid tog min faster sitt sista andetag. Kanske var det en slump att jag tände ett ljus för henne just i ögonblicket hon dog, kanske hon på något förunderligt sätt kände det, och vi på något förunderligt sätt möttes trots att vi var på helt skilda platser. Vi har träffats några gånger men det här var min första upplevelse av att vi mötts. Jag kände inte min faster. Men av det intryck jag fått av henne var hon en vad jag brukar kalla en hegemonisk typ av kvinna. Lite barsk, med enormt mycket humor, skarp, slängd i käften och oerhört intelligent. Professor i teknik till yrket. Jag tror att hon hade ett mycket gott hjärta. Någonstans känns det som att vi var lite lika, men vi fick aldrig lära känna varandra. Livet förde oss på så olika spår som sällan fick tillfälle att korsas. Lungcancern tog henne också, precis som min Bobbo. Skillnaden var bara att min faster rökte som en borstbindare. Det finns ingen kvar på min pappas sida av familjen nu och ett fåtal på mammas. Det blir väl till att avla ungar för min del om släkten ska leva vidare och skapa underverk eller världskrig. Det känns märkligt och tomt. Hon var den sista som kände min pappa väl och också den länken är nu borta. Men vem vet. Kanske har hon bara flyttat in i en annan dimension. Om tiden är en evighet hur kan då ett människoliv ha en början och ett slut.
Jag har funderat en del på vårt västerländska tänkande i dikotomier. Det är antingen det ena eller andra. Vi eller dom. Svart eller vit. Natur eller kultur. Kvinna eller man. Levande eller död. Men vårt västerländska tänkande behöver inte vara liktydigt med sanningen. Det kanske inte finns något eller.
Älskade faster. Vila i frid. Vi kanske får träffas igen en dag. Hälsa pappa.
Natalia Alexandrovna Beletskaia
2 maj 1943 - 3 maj 2010
din tillgivna brorsdotter
